Inte ha råd just nu
Det kan hända att arbetsminister Lauri Ihalainen (SDP) var citerad helt ur sitt sammanhang. Sådant händer. Men hur som helst så sa han i tv så här:
"Vi skulle inte alls ha råd med det här... Vår ekonomiska tillväxt är så långsam nu redan. Vi har inte råd med nya svackor i ekonomin på grund av att någonting händer i vår utrikeshandel eller vår export, vilket direkt inverkar på sysselsättningen". (MTV 18.3)
Det som vi inte alls skulle ha råd med i just det nyhetsinslaget var – Ukraina.
Tydligare än någon annan minister sade Ihalainen att vi nog egentligen inte borde ha några ekonomiska sanktioner för att stödja att ett annat land i Europa ska få behålla sina gränser.
Vid samma sossekaffe någonstans ute i landet beklagade också partikamraten Jutta Urpilainen att eventuella sanktioner mot Ryssland vore illa för vår livsmedelsexport, fast då inte lika bekymrat finländskt självcentrerat som Ihalainen.
Kanske det är den nya bistra sanningen också bredare. Vi betalar inte. Egentligen bryr vi oss inte heller.
Så krasst kan det vara att vi är benägna att skriva på för några euro till Unicef eller Röda Korset när ungdomarna närmar sig med sina värvarmappar utanför busstationen i Helsingfors. Men utöver det är vi inte beredda att riskera vår egen plånbok för att försöka hindra den ryska statsledningen att som den busigaste och företagsammaste grabben i klassen rita om Europas karta.
Med sina inre fantasiorgan kan man tänka sig tillbaka hur det måtte ha varit 1939 när Finland angreps som en ung nation och Vinterkriget var ett faktum.
Få ställde upp för oss. Press i England och Amerika, och medborgaraktivister och frivilligkrigare i olika länder engagerade sig. Men i övrigt tänkte man kanske också då i stora världen att man inte hade råd med sånt här just nu.
Vi förklarar gärna världen via en inlärd visa om att hur storbankerna, finanskrafterna och kapitalet som går blundande förbi tråkiga saker som konflikter och krig.
Däremot är vi mindre beredda att förklara världen genom hur vi själva bidrar till en allmän europeisk moral med att hålla hårt i eget lån och lön - i synnerhet om det börjar kostar att harkla sig och säga att någonting är fel.
Tankeväckande är också att nästan alla veteranvänsterpolitiker under sin första tid i politiken, el pueblo! unido! stod för solidaritet med folken i Vietnam, Chile och Nicaragua – medan det nu plötsligt är väldigt dyrt att stå upp för vår grannes granne i Europa.
SDP-äldsten Jacob Söderman, 76, intervjuades nyligen av Arbetarbladet. Det var inte bara det att nyliberala ekonomister har förändrat livet för vänstern. Också socialdemokraterna själva "har förlorat sin reformpolitiska kraft", tyckte han.
Det är riktigt. Vill man inte längre förändra världen, utan snarast bevara den, så har någonting ohjälpligt förändrats. Då ramlar man också lätt in på tankegången att om inte vi har fullt sortiment med bröd på bordet, så blir det inte heller smulor åt andra.
Det är som ett slags ny thatcherism: om bara min egen kassa stämmer, då kan det också bli fred på jorden.