Många raser under ett ladugårdstak
I Kerko finns en gård som är som en zoologisk trädgård för nötboskap. Här lever finska lantraser sida vid sida med många utländska raser.
BORGÅ Sari Koivuvuori blickar ut över flocken med betande djur.
– Min favorit? Kanske det är Kylli. Hennes mamma är en äkta västfinsk ko, hennes pappa är highland cattle (skotsk höglandsboskap). Henne ska vi behålla som diko. Hon ser skojig ut med pannluggen som är typisk för highland cattle.
Kylli har ärvt egenskaper som kännetecknar highland cattle. Hon är envis och har bättre och sämre dagar. Ibland går det bra att klappa och krafsa henne, ibland är hon oemottaglig för alla närmanden. Det skotska märks också i reproduktionen. I vanliga fall kan kvigor bli dräktiga vid ungefär ett års ålder, Kylli måste vänta till två.
– Och någon storväxt ras kan det inte bli fråga om. Då blir kalvningen för svår för henne.
Saris man Tuomo säger att också han gillar highland cattle. Han såg rasen första gången i mitten på åttiotalet på en utställning i England. Tycke uppstod genast.
Tiotal raser
Sari och Tuomo har båda vuxit upp på gårdar med mjölkkor. Saris hemställe ligger på några kilometers avstånd från Tuomos gård Koivuvuori.
– För fem år sedan fick min mamma en svår sjukdomsattack. Efter det var det inte längre möjligt för henne att sköta korna. Min bror, som bor på hemstället, var inte intresserad av att bli mjölkbonde. Därför blev det en kompromiss, säger Sari.
Kompromissen innebar att mjölkkorna försvann. I stället tog den östfinska lantrasen, kyyttö, plats i ladugården och ute på betena. Sari började med köttproduktion som direktförsäljning, till butiker och restauranger. Saris bror upplåter betesmark och ladugård för djurhållningen och ger en ovärderlig hjälp i arbetena, men är inte ekonomiskt involverad i verksamheten.
– Det måste väl kallas äkta syskonkärlek när man kan fungera så här tillsammans.
Den östfinska rasen har många goda egenskaper, men med tanke på köttproduktion har den vissa nackdelar. Den är småvuxen och den växer långsamt. Därför beslöt Koivuvuoris att ta in andra raser i ladugården.
Alla de tre finska lantraserna: den östfinska, den västfinska och den nordfinska har sin givna plats. Men också raser som hör hemma i andra länder finns med, inte bara highland cattle.
– Hereford, limousin, aberdeen angus, charolais, holstein-frisisk, blonde d'aquitaine, ayrshire. För tillfället har vi fyrtiofem djur, men antalet minskar till hösten när djuren förs till slakt.
Tolv dagar gamla
En liten del av kalvarna har gårdens egna östfinska tjurar och kor som far och mor. Huvudparten av kalvarna köper Koivuvuoris av östnyländska djurgårdar.
– Vi har ett gott samarbete med gårdar till exempel i Liljendal och Pernå. Det händer också att någon av granngårdarna ringer upp och frågar om vi kan ta emot en kalv.
Kalvarna är tolv dagar gamla när de får ett nytt hem hos Koivuvuoris. I två månaders tid matas de med mjölk ur nappflaska.
För en liten kalv är längtan efter mors spene stark, och i bästa fall kan en ersättande spene hittas. Sari Koivuvuori pekar på Helmi-Orvokki som har två kalvar vid sitt juver.
– Den ena kalven är hennes egen. Den andra är en köpt kalv. Nykomlingen upptäckte Helmi-Orvokki. Hon var inte intresserad av ett adoptivbarn. Men kalven var ihärdig och till sist veknade hon.
Plågor
Födan utökas så småningom, men för trinda får kalvarna inte bli, då blir köttet för fett. Från ett halvt års ålder föds de upp med ensilage och torrhö och får kalcium och magnesium som mineralskott.
Djurfodret odlas på gården. Tuomo Koivuvuori har hand om foderproduktionen. Han berättar om några tråkiga fall.
– Det händer att folk slänger in ölburkar i vallarna. Burkarna går inte att upptäcka utan de hamnar i hacken och försvinner in i ensilaget. När djuren äter, åker de vassa metallbitarna in i tarmarna som slits sönder. Djuret får förfärliga smärtor och döden är plågsam.
Kort kedja
När djuren är ett och ett halvt år gamla är tiden inne.
– De förs till ett slakteri i Orimattila. Några långa transporter blir det inte fråga om, Orimattila ligger nära.
Köttet kommer sedan tillbaka till Borgå, till företaget Herek som styckar och förpackar. Därifrån hämtar kunderna de färdigt förpackade lådorna.
– Försäljningen sköts av Herek. Vi tyckte att det gick smidigast så. Det ställs stora krav på den som säljer direkt från gården, till exempel när det gäller kylrum. På det här sättet är vi också mindre bundna.
Efterfrågan på Koivuvuoris kött är god.
– Det finns de som säger att de känner en klar skillnad i smak mellan kyyttö och till exempel limousin, men personligen har jag inte märkt någon större skillnad.
Närproducerat
Sari Koivuvuori är utbildad sjuksköterska, i dag sköter hon djur på heltid.
– Att ta hand om någon tycks finnas inom mig. Men bäst tycker jag om att sköta djur.
För henne och Tuomo känns det bra att vara lokala producenter och att kunna producera så att djuren mår bra. Lönsamheten kommer i andra hand.
– Tuomo är också maskinentreprenör. Vår ekonomi är beroende av hans ekonomi. Men djurskötseln ger ett tillskott.