För partiet, i det fördolda
Valets osynliga arbetsmyror offrar oräkneliga arbetstimmar för det allmännas och partiernas bästa.
NYLAND Det finns en officiell, nationell strävan efter att allt fler borde engageras i politiken, att politiskt deltagande är ett mål i sig.
Det vanligaste sättet att engagera sig är förstås att rösta. I riksdagsvalet för fyra år sedan utnyttjade 70,5 procent av alla landets röstberättigade sin rösträtt, i Nyland var siffran 72,9 procent och i Helsingfors 75,5 procent.
De senaste valen har visat att presidentval är mest populärt, med det högsta valdeltagandet. Därefter kommer riksdagsval, sedan kommunalval och sist EU-val.
Under de senaste fyra årtiondena har de politiska partiernas medlemsantal minskat, med två tredjedelar. Men ännu finns det frivilliga som ställer upp och hjälper partierna och kandidaterna att göra kampanj.
I Gammelbacka
När vi närmar oss SDP:s valtält vid Gammelbacka köpcentrum i Borgå letar Anita Spring fram kniven. Paketen med grillkorv ska snittas upp och korvarna läggas på gasgrillen. Trettio paket med fyra korvar i varje har reserverats för några timmar i Gammelbacka.
– Nej, korvgrillning är inte på något sätt mitt grej, säger Spring. Jag gör det som behövs, alla gör allt.
Grillkorv och ärtsoppa växlar om som huvudattraktion vid partiets tillställningar inför riksdagsvalet. En stor del av jobbet handlar om att prata med dem som stannar upp, om det som står väljarnas hjärtan närmast.
– Det är samma ämnen från val till val, säger Spring. Den sociala tryggheten, hälso- och sjukvård, skolor och daghem, äldreomsorg engagerar alltid. Och nu när det bara finns knapphet att dela på blir de kritiska tongångarna allt högljuddare.
Anita Spring har varit aktiv frivillig valarbetare sedan 1990-talet. Ett par gånger har hon själv varit kandidat, i kommunalval, men alltid har hon varit lätt att locka till kampanjarbete.
– Jag vet inte hur många timmar jag lagt ut på valarbete, har aldrig vågat räkna. Det är roligt, vi har en så god anda. Och när man tror på sin sak så känns det meningsfullt.
Återväxten är tryggad, tror Spring.
– Det har kommit mer unga med på den senaste tiden. Det är klart att det är samma mönster som gäller för partiarbete som för annat frivilligarbete, det är pensionärerna som är aktivast. Men jag tycker att jag ser att det finns en ny anda, man söker gemenskap och ett gemensamt mål att arbeta för på ett aktivare sätt än för fem, tio år sedan.
Det är nu åtta år sedan socialdemokraterna i Borgå hade en egen riksdagsledamot, den sista var Klaus Hellberg som satt i riksdagen mellan 1995 och 2007.
– Det är klart att det är annorlunda när vi inte längre har en direktkontakt till riksdagen, säger Anita Spring. Man kan påverka på ett helt annat sätt när det finns en egen riksdagsledamot från orten.
I det här valet ställer socialdemokraterna i Borgå upp tre kvinnor, i olika ålder. Tidigare har man klagat på att det finns så få kvinnliga kandidater.
– Det viktiga är att få folk upp från sofflocket, säger Anita Spring. Att få dem att förstå att det ligger i deras eget intresse att rösta.
– Någon gång händer det att jag kan få någon med i ett riktigt engagerat samtal här i kampanjtältet och att det resulterar i en ny medlem i partiet och ibland till och med en kandidat i nästa val. Det är det jag får nya krafter av.
I vardagsrummet
Stämningen i vardagsrummet i Morby i Esbo är avslappnad och samtidigt förväntansfull. Kandidater från De gröna, SFP, SDP och Samlingspartiet ska i kväll berätta var de står när det gäller närproducerad mat och Östersjöns framtid. Värdparet har bjudit in bekanta och bekantas bekanta som efter en liten matbit, kanske närproducerad, samlar sig kring riksdagskandidaterna för att lyssna till deras buskap, men också för att själva få svar på sina frågor.
Vardagsrumsdebatten, som är ett helt nytt fenomen i årets valrörelse, har arrangerats av Karin Zilliacus, kampanjchef för De grönas Marko Reinikainen från Raseborg.
Zilliacus har flyttat tillbaka till Finland efter mer än halva livet utomlands.
– Jag har hela tiden följt med den finländska politiken men ändå blev jag överraskad över hur bräcklig situationen verkar vara. Det här riksdagsvalet är så viktigt för Finlands framtid. Därför vill jag vara med och påverka.
Det började med att Zilliacus tog kontakt med De gröna.
– Inte för att jag officiellt hör till partiet men jag har alltid sympatiserat med deras tankar och åsikter.
I början gjorde Zilliacus en del översättningsarbeten för partiet, sedan kom kampanjchefskapet som en naturlig fortsättning.
– Det här jobbet passar mig bra och samarbetet med Marko löper utmärkt. Jag har bland annat jobbat för Utrikesministeriet och som assistent vid europaparlamentet och är van vid varierande uppgifter. Att vara kampanjchef är något man inte kan göra halvhjärtat, det är mycket mer än ett heltidsjobb. Jag lägger hela min själ i det här jobbet.
Zilliacus håller koll på Reinikainens tidtabeller, på de sociala medierna, sköter reklam och kontakterna mellan partiet och kandidaten, bland annat.
– Det som driver mig är situationen just nu, att all hjälp behövs.
Efter många år ute i världen blir Karin Zilliacus förvånad när hon ser hur försiktiga vi finländare är. Man vill inte sticka ut. Man vill inte skylta med vilket parti man sympatiserar med, tror kanske att man då förlorar sin trovärdighet. Vissa är cyniska och anser att deras röst inte gör någon skillnad.
– Ute i världen är folk mycket mer politiskt aktiva. De står för sina åsikter, också offentligt. Jag vill skaka om alla finländare, se till att de röstar
– En orsak till att jag tycker att det är viktigt att jobba politiskt är också att jag har bott i länder, till exempel sex år i Ryssland, där en fungerande demokrati och därmed demokratiska val inte är någon självklarhet. Därför tycker jag att det är ganska fantastiskt att vi faktiskt kan påverka med våra röster och med vårt politiska engagemang.
Trångt i garaget
Så här i valtider är det trångt i Gustav Båsks garage i Esbo. Bilen har fått flytta ut och kampanjmaterial har flyttat in. Här finns tält och gasflaskor, broschyrer och karameller.
– Visst finns det ett riktigt lager också men så här i kampanjtider är det lättare att ha allt material nära intill. Det krävs mycket logistik för att få allt att fungera. Att resa och riva tälten, att blåsa upp ballongerna och så vidare kräver många frivilliga.
– Jag har själv varit kandidat för SFP i kommunalval, både i Esbo och tidigare i Helsingfors. Men inför riksdagsvalet ställer jag mig till förfogande och koordinerar olika valtillställningar främst för partiets Esbokandidater.
Båsk sköter tillsammans med ett par andra aktiva om Esbo SFP:s Facebook-konto. Inför riksdagsvalet har kampanjarbetarna också för första gången prövat på att ställa sig utanför daghem när föräldrarna hämtar hem sina barn. Unga föräldrar är en grupp som är svår att nå.
Målet är att få in en fjärde SFP-ledamot från Nyland.
– Om det är realistiskt vet jag inte, men det är vår drivfjäder, säger Båsk. Vi gör så gott vi kan.
– Alla röster måste vinnas på nytt, man kan inte räkna med att väljarna röstar lika som vid förra valet, eller på samma kandidat.
Gustav Båsk är på det klara med vad det är som driver honom att ge av sin tid för valarbetet.
– Jag ställer upp för att jag känner ett ansvar för Finlands framtid. På det här sättet kan jag hjälpa till att få bra folk att sköta landet, förnuftiga människor som förhoppningsvis kan få bra resultat av sitt arbete, att inte extremrörelserna får all makt.
Ändå handlar det inte bara om ideologi. Kampanjarbetet har en viktig social funktion, det är frivilligarbetarna överens om.
– Det ger mycket och man får träffa så intressanta människor, säger Gustav Båsk. Vi får också känna att vi är uppskattade av partifolket och av kandidaterna.
– Jag har till exempel besökt Bryssel, inbjuden efter Nils Thorvalds kampanj. Där fick vi veta mycket om EU och om Nato, det var verkligt intressant.
Kontakterna hålls uppe också mellan valen.
– Vi har ofta riksdagsledamöter som ställer upp på våra årsmöten och andra sammankomster, de berättar om sitt arbete och lyssnar på våra åsikter, säger Gustav Båsk. Då kan vi diskutera både lokala och nationella frågor.
– Det har också hänt att jag har tagit kontakt med någon av beslutsfattarna och så har vi mötts på en kaffe i Riksdagshuset för att diskutera någon fråga som är viktig för mig.