Tydligare roll för diakonerna
Kyrkostyrelsen föreslår att kyrkan inrättar ett nytt diakonämbete som ett andligt ämbete vid sidan av prästämbetet.
BORGÅ Diakonämbetet (tidigare diakonat) är ett förslag som dåvarande stiftspastorn John Vikström tog initiativet till 1959. Sedan dess har frågan diskuterats flera gånger. Den utdragna processen handlar primärt om teologernas olika syn på vad ett ämbete är.
Men i maj är det åter dags när Kyrkostyrelsens förslag går till kyrkomötet. I bästa fall fattas beslutet i november för att träda i kraft tidigast 2017.
– Till det nuvarande diakoniämbetet vigs diakonissor som har sjukvård som grundutbildning och diakoner som är socionomer. Inom det föreslagna diakonämbetet skulle diakoniarbetare, ungdomsarbetsledare, barnarbetare och missionssekreterare kunna vigas till diakoner. De diakoniarbetare som vigts tidigare, vigs inte på nytt, säger Irina Lemberg, tf. stiftssekreterare för församlingsdiakonin.
En av betänkandets fördelar är att diakonin lyfts fram och ges en tydlig roll. Rent praktiskt så att de som vigts till ämbetet skulle få predikorätt inom det egna arbetsområdet. De skulle också få bestående rätt att assistera vid nattvarden. Den rätten har bland annat diakoniarbetarna redan nu, men med kyrkoherdens lov.
– Jag ser det också som positivt att det nya ämbetet ska få en representant i Kyrkostyrelsens plenum och också i stiftets domkapitel i form av en diakonassessor.
Svenskan
Men Kyrkostyrelsens betänkande har också väckt farhågor, till exempel på fackligt håll inom Diakoniarbetarnas förbund.
– Förbundet säger att det finns en risk för att församlingarna inrättar tjänster där innehavaren ska utföra diakoni, ungdomsarbete och barnarbete eller diakoni och mission. I små församlingar inom Borgå stift finns redan sådana tjänster. Det betyder att det specialkunnande som finns inom de olika arbetsområdena förloras.
En annan svårighet är en jämbördig utbildning. I dag är det omöjligt att utbilda för alla kompetenser i en examen. De som i dag utbildas till diakoner eller ungdomsarbetsledare har dubbelkompetens, det vill säga socionom och specialisering inom det egna området.
En fråga som diskuteras samtidigt med diakonämbetet är samfällighetsmodellen. Enligt den ska varje församling höra till en samfällighet. Kyrkoordningen skulle ändras så att det inte längre skulle vara obligatoriskt för församlingarna att ha en diakoniarbetare. Det enda obligatoriska för församlingarna är kyrkoherden medan samfälligheten skulle ta över anställandet av den övriga personalen, som diakoniarbetare.
– Modellen kan innebära att samfälligheten sparar genom att anställa färre diakoniarbetare. Det finns också en risk för att svenskans ställning försvagas och blir hotad i en samfällighet.
Ansiktet utåt
Irina Lemberg säger att diakoniarbetet är kyrkans uppskattade ansikte utåt. Kyrkan förlorar sin trovärdighet om diakoniarbetet minskar.
– Diakoniarbetet är vardagskristendom. För många är diakonin en viktig orsak till att man hör till kyrkan.
Hon säger att frivilligarbetet är viktigt inom kyrkan, men att diakoniarbetet inte kan ersättas med de frivilligas insatser.
Frågan om diakonämbetet har diskuterats så länge att det finns en viss uppgivenhet. Om ett beslut inte nås nu, är det troligt att diskussionen avslutas.
Kyrkomötet
Är evangelisk-lutherska kyrkans högsta beslutande organ och stiftar kyrkliga lagar.
Kyrkan beslutar själv i alla sina interna frågor, men kyrkolagen ska stadfästas av riksdagen.
Behandlar ärenden som gäller kyrkans lära, arbete, förvaltning och ekonomi.
Samlas i Åbo två gånger per år, i maj och november. I allmänhet pågår sammanträdena en vecka.
Mandatperioden är fyra år.
Till det hör 96 ombud som väljs i stiften, 32 av ombuden är präster och 64 lekmän. Dessutom ingår kyrkans tio biskopar, en representant för statsrådet, fältbiskopen och en samerepresentant.