Hon ska utbilda poliser i Somalia
Kvar i Borgå blir mannen och barnen. Snart väntar ett år i FN:s tjänst, i ett trasigt land med en poliskår som behöver utbildas.
ÖSTNYLAND Kriminalkommissarie Mia Tuominen skrattar och rycker på axlarna. Om två veckor ska hon bege sig på sitt livs största uppdrag.
Farligt är en underdrift.
Den 4 februari flyger hon till Somalia, ett land som efter årtionden av inbördeskrig är så söndertrasat att medelåldern ligger på bara sjutton år. Nästan hälften av befolkningen är fjorton år eller yngre. Krig, terrorgrupper, bomdåd, pirater och systematisk våldtäkt betyder att människorättsbrotten hör till de värsta i världen. Senast i januari slog en självmordsbombare till i huvudstaden Mogadishu. Fem dog.
Med det i bakgrunden ska hon och två andra finländska poliser reda upp de lokala brottsutredningarna. Den lilla gruppen är de första finländska poliserna i landet. Vad de står inför vet hon inte. Hon vet ens i vilken stad de ska jobba eller om de ska vara ute på fältet eller i ett klassrum. Hon vet bara att planet landar i Mogadishu.
– Vi har bara en arbetsbeskrivning i breda drag. På ett sätt är vi försökskaniner.
Därav skrattet och axelryckningen.
Utbildar poliser
Jobbet hanteras av FN:s krishanteringsuppdrag UNSOM som ska normalisera situationen i landet. Huruvida poliser från andra länder kommer dit för att hjälpa till vet Tuominen inte. Det hon vet är att det blir ett jätteuppdrag och att det lockar.
– Jag har alltid drömt om internationella uppdrag. Som ung polis våndades jag över att man måste vara hela åtta år i tjänst. Men åren gick fort, och nu är det dags. Det här verkade intressant, och uppgifterna motsvarar mitt kunnande.
Kunnandet i fråga handlar om att leda brottsutredningar, något som Tuominen ska utbilda den lokala polisen i. Dessutom ska hon lära dem att reda ut och motverka sexuellt våld, uppgifter som är bekanta från jobbet hemma.
Ett långt inbördeskrig med systematiska våldtäkter kombinerat med en kvinnouppfattning som i vissa fall lett till att våldtäktsoffret stenas till döds betyder att jobbet blir mastodontiskt.
– Så är det. Det ger det sin inramning. Från min synvinkel handlar det om små steg. Vi tre kan inte ändra på hela det somaliska samhället.
Stora säkerhetsproblem
Tuominen hoppas ändå att man kan bidra med åtminstone lite finländskt kunnande. Hon går in landet med attityden att det är ett helt annat samhälle med en komplicerad historia och annorlunda kultur.
– Det måste vi respektera, men vi kan inte godkänna brott. Vårt jobb är att bidra med kunskap och alternativa sätt att tänka.
Personligen hoppas Tuominen att hon också kan vara en rollmodell via sitt värv. Hon är kvinna, och polis. Och hon kan jobba i internationella uppdrag.
– Jag hoppas att jag kan inspirera via det. Det finns kvinnliga poliser i Somalia, men de är inte många.
Ett av de största problemen är den personliga säkerheten. Kriget har redan en gång tidigare tvingat FN ur landet i samband med ett motsvarande uppdrag. Numera har situationen lugnat ner sig lite, även om till exempel terrorgruppen Al–Shabab fortfarande är aktiv i söder.
Att tre självmordsbombare slagit till sedan december får inte Tuominen att tvivla på sitt beslut.
– Jag är medveten om riskerna. Men det är en FN-operation, vilket betyder att säkerhet prioriteras. Och vi har fått skolning. Jag vägrar göra det till ett oöverkomligt problem.
Familjen blir hemma
För personen (inte polisen) Mia Tuominen, innebar jobbet en möjlighet som hon alltid drömt om.
Men det ledde också till svåra frågor, inte minst eftersom det var en snabb process. Tuominen sökte jobbet i oktober, och samtalet kom någon vecka senare, på en fredag klockan 16. Rösten meddelade att hon hade fått uppdraget bland ett stort antal sökande från alla medlemsländer.
Hon blev mycket överraskad att valet föll på just henne. Och nu måste hon välja.
Ett ja skulle betyda att hon lämnar mannen och de tio– och elvaåriga barnen ensamma i ett år. Den natten sov hon bara lite på en timme.
– Beslutet var gemensamt. Mitt och min mans. Han visste att det här var min dröm när vi träffades. För barnen innebär det förstås en process med många frågor. Det är svårt att lämna dem för ett år, men jag vet att min man tar väl hand om dem.