Tidigare generationer kan hedras på olika sätt
BORGÅ. I ett teveprogram lyfts Borgå fram som den ort där föreningen Svenskfinlands krigsänkebarn inte får lägga ner en egen bukett vid hjältegravarna på de stupades dag.
Marita Ekstam är en av föreningens medlemmar och en av dem såg programmet i söndags.
– Som Borgåbo tog man åt sig när Borgå pekades ut som en skamfläck. Men personligen tycker jag att det är bra som det är. Vår förening lägger ner en bukett och framför sin hälsning genast efter det att den officiella uppvaktningen är över. Och vem skulle annars stå och se på ledet som tågar fram?
Hon säger att dem hon verkligen hoppas få se i ledet är den generation som miste sin morfar eller farfar i kriget.
Hon påpekar att hon uppskattar föreningen och det goda arbete den gör, men i den här frågan tänker hon annorlunda.
– För mig är det bästa sättet att hedra sina föräldrar att ta vara på de lärdomar de gav. "Se andra och ta hänsyn till de andra", det fick jag lära mig. Sedan spelar det inte så stor roll om man går i ledet eller inte.
Saknad
Marita Ekstam har inga minnen av sin far. Hon var ett halvt år gammal när han stupade den 5 mars 1940. Marita var yngst av tre flickor, hennes systrar var 5 respektive 8 år när pappan försvann.
– Jag har alltid fått klara mig utan en pappa, klart att det finns en saknad. Man har berättat för mig att jag liknar pappa. Den som blev den verkliga stöttepelaren hos oss var min mamma, det var hon som fick bära det tyngsta lasset.
Familjen bodde i Saxby och Maritas mamma arbetade som deja på en av byns gårdar.
– Hon steg upp varje morgon klockan 3 och gick till ladugården för att mjölka korna. Det gjorde hon ända fram till dess att hon fick en hjärnblödning vid 63 års ålder. Hon återhämtade sig, men arbetade inte efter det. Hon blev nästan 90 år gammal.
Marita och hennes systrar var inte de enda som växte upp utan far.
– I Saxby fanns det en familj med nio barn som blev faderlösa. Den yngsta i barnaskaran var yngre än jag var.
Insikten om hur tungt hennes mamma hade det fick Marita först som fullvuxen när hon själv hade familj och barn. Det talades inte heller om kriget när hon var liten. I det skedet stängdes dörrarna och barnen hölls utanför, de skulle skyddas för svåra minnen.
– Jag blev inte trakasserad av andra barn för att jag var faderlös. Jag upplevde heller ingen klyfta mellan mig och mina systrar som båda mindes pappa. Vår gemenskap har alltid varit mycket god. Mamma berättade inte om pappa för mig, men av mina mostrar har jag fått veta att han arbetsam, snäll och hjälpsam.
Gemensam krans
Ansvaret för uppvaktningen på de stupades dag har sedan 1945 fallit på Krigsinvalidernas Brödraförbunds Borgåavdelning.
Avdelningens ordförande Lars Stenström säger att samma debatt om krigsänkebarnens begäran om att lägga ner en bukett vid hjältegravarna fördes 2008, bland annat i Borgåbladet. Han säger att han svarar på samma sätt nu som då.
– Redan för mera än 50 år sedan fattades det ett beslut om att Borgå stad, församlingarna och medborgarorganisationerna lägger ner en gemensam blomsterkrans och att det hålls en tvåspråkig kort fältgudstjänst.
Han säger att det inte finns någon orsak att öppna systemet för en förenings skull.
– På samma sätt kunde då till exempel Kaatuneitten omaisten liitto komma in med en begäran.
Kaatuneitten omaisten liitto grundades 1945, Svenskfinlands krigsänkebarn grundades 2005.
Han framhåller att alla organisationer och enskilda medborgare är välkomna att ställa sig bakom fanorna och veteranerna vid uppvaktningen på de stupades dag.