Vi får inte glömma Estonia
BORGÅ. Borgåbon Christian Granell kan inte glömma natten då Estonia förliste och han själv räddade två av Estonias offer.
– Sjö och hav har alltid varit en viktig del av mitt liv. Jag har rört mig på sjön sedan jag var en liten pojke och jag har också tävlingsseglat över Atlanten. Jag har bland annat en utbildning som segelmakare så man kan säga att havet alltid har lockat och känts som mitt rätta element.
Havet var ändå inte vare sig lockande eller vänligt natten för tjugo år sedan när Estonia förliste.
Borgåbon Christian Granell är en av dem som kom att spela en viktig roll i räddningsarbetet.
– Jag jobbade som konferensvärd på Mariella och låg i min koj och sov när jag blev väckt vid halvtvåtiden på natten den 28 september. Skepparen ville att vi skulle inreda fartygets konferensavdelning till ett tillfälligt fältlasarett. Vi plockade fram madrasser och dynor och kallskänkan tog fram mat.
– Det vi fick veta var att Estonia tydligen hade förlist. Ekot hade försvunnit på radarn och skepparen var rädd att köra på vraket eller på människor som låg i vattnet.
När konferensavdelningen var satt i skick gick Granell ut på däck. Ovädret var det värsta han har upplevt på Finska viken, vågorna gick höga.
– Jag såg hur offren från Estonia kämpade sig fram till de flottar som Mariella hade firat ner, men de orkade inte dra sig upp i dem. Det var fruktansvärt att se hur de fördes bort av vågorna.
– Jag tänkte att chansen att få upp folk skulle vara mycket större om flotten var bemannad, så jag bad om att få gå med ner. Det tog sin tid innan skepparen gav sitt tillstånd, men då sökte jag genast fram en överlevnadsdräkt och firades ner inne i en räddningsflotte.
Vid vattenytan
Flotten gick inte att manövrera.
– På vägen ner frågade jag mig själv för första gången vad jag egentligen har gett mig in på, före det hade jag fungerat helt på autopilot. Flotten vände sig på sidan när den nådde vattnet, vågorna slog över och för ett ögonblick såg jag bara sidan av båtskrovet under vattnet och trodde att jag hade hamnat under Mariella.
– Det var en sådan upplevelse som påverkar det undermedvetna, för första och enda gången i mitt liv var jag hundra procent säker på att nu är det slut, nu dör jag.
Men flotten lade sig på rätt köl igen och Granell ställde sig i flottens öppning. De två första av Estonias räddningsflottar som han granskade var tomma.
– I följande flotte fanns två män, den ena hade skadat huvudet och den andra hade ett svårt lårbensbrott.
– Hur jag fick dem ombord på min egen flotte vet jag egentligen inte. Det var oerhört tungt att lyfta och dra dem över från den ena flotten till den andra i hård sjögång.
Mariellas besättning vinschade upp flotten och de två räddade esterna fördes först till det tillfälliga fältsjukhuset. Mannen med benskadan fördes senare med helikopter till sjukhuset i Hangö.
Som om inget hade hänt
Själv var Christian Granell så utmattad att han inte ens orkade dra ner dragkedjan i torrdräkten själv.
– Jag var helt slut och kunde också sova några timmar i min hytt. Hela förmiddagen fortsatte Mariella att avsöka området där Estonia hade förlist.
– I konferensavdelningen blev stämningen under dagen mera stillsam. Det var mycket sorgligt, många grät, men alla hade lugnat ner sig. Det var hysteriskt i början. Många frågade efter sina anhöriga samtidigt som det var vår uppgift att ta upp namnen på dem som hade räddats och ge uppgifterna vidare till myndigheterna.
En grupp med svenska sjukskötare var på konferens i båten och ställde upp och vårdade de räddade.
I Stockholm var stämningarna upprörda. Granell deltog i presskonferensen och blev ett byte för journalister som alla ville plocka de mest chockerande och detaljerade godbitarna direkt av alla dem som hade varit med.
– Från Stockholm lade vi ut igen, mot Helsingfors, inte riktigt enligt tidtabell men när vi väl kom fram till Helsingfors var vi bara litet försenade.
Granell och de flesta av kollegerna som hade varit med under Estonianatten fortsatte enligt sina turlistor som om ingenting hade hänt.
– Jag var tre resor till på jobb. Den enda som avvek från de planerade arbetsturerna var skepparen som blev kallad till rederiet för att avge sjöförklaring.
Debriefing
På den första resan efter olyckan, från Stockholm till Helsingfors, var kyrkans krishjälp den enda debriefing som stod till buds.
– De menade förstås väl, men just då kändes det som ett hån när vi fick höra att det var guds vilja att Estonia förliste. Jag kunde inte ta till mig deras budskap, säger Granell som ännu blir riktigt upprörd när han minns hur det kändes just då.
– I Helsingfors fick vi riktig krishjälp. Två av Röda Korsets krispsykologer kom till vår hjälp och de var väldigt bra. Jag kunde diskutera mina erfarenheter och tankar och också berätta om den dröm som jag hade haft redan första natten efter olyckan. Jag låg i min koj och i stället för dörren ut till korridoren fanns det ett runt fönster där jag kunde se liemannen titta in.
– Krispsykologen sa att det är ovanligt med sådana drömmar så snabbt efter en olycka, men att jag hade tur som hade kunnat bearbeta händelserna så långt redan.
Fortfarande kan Granell återuppleva en del av känslorna under Estonianatten.
– I vissa situationer har jag känt att håren reser sig och att jag känner lika som då. Men jag tycker ändå inte att jag har blivit så påverkad, jag är inte rädd och jag har inte känt obehag för att prata om det jag har varit med om.
– Jag fick under olycksnatten se så mycket som jag inte hade velat se, ibland kommer det tillbaka till mig.
Granell säger att den enda positiva följden av olyckan är att han nu vet att han kan fungera bra också i krissituationer.
– Det har gett mig ett självförtroende och har också fått mig att bland annat gå på överlevnadskurser och lära mig mer om krispsykologi. Det är intressant att analysera vad det är som gör att vi människor reagerar så olika i krissituationer, hur en liten del kan agera och leda, en litet större del blir helt lamslagna och hur resten kan låta sig ledas.
Natten när Estonia förliste kommer ibland tillbaka i drömmarna.
– Den kan inte glömmas och ska inte heller glömmas. Vi måste komma ihåg.