Våldsamma spel påverkar hjärnan
Ny forskning visar att våldsspel har en inverkan på barns hjärna.
Den som dödar mest är vinnare, den som lurar och ljuger likaså. Tortyr är ok, och när man skjuter och träffar så färgas rutan röd av blod. Bilderna dryper av adrenalin, testosteron och våld. Det står k-18 på spelen, men undersökningar visar att över 40 procent av barn i 11-12 årsålder har spelat dem, i högstadiet har nästan hälften spelat våldsspelen.
Hemma hos Erik Voima råder strikta regler. Erik Voima är snart nio år och han vet vilka regler som gäller. Spela får han bara under en viss tidsrymd och föräldrarna har koll på vilka spel han spelar. Att vissa kompisar spelar våldspel de inte har ålder för vet han.
– Själv vill jag inte spela dem, jag förstår inte alls varför man ska spela spel där man dödar.
Problemspelande
Skolpsykologer bekräftar att spelandet är ett omfattande problem, till och med bland lågstadieelever. I vissa fall handlar det om hela familjens problem där både barn och föräldrar spelar långt in på nätterna.
– Det viktiga skulle vara att föräldrarna vet vad deras barn gör då de är på nätet. En hel del är ju väldigt utvecklande och bra, säger en av skolpsykologerna Bbl talat med.
Loppet är heller inte kört med spelberoende barn, det visar ett exempel från en skola. Där tog man itu med problemet med nattsudd och spelande, nu sitter eleverna och spelar schack och brädspel tillsammans varje ledig stund, medan datorerna får stå oanvända.
Dialog är viktig
Hem och skolas verksamhetsledare Micaela Romantschuk-Pietilä ställer sig försiktig till att under föräldramöten försöka komma överens om väldigt strikta gemensamma regler.
– Det är bra att ta upp frågan om hur man ska förhålla sig till spelandet. Men familjerna är så olika att det inte går att hitta en modell som fungerar för alla. Däremot ska man nog diskutera vikten av att följa spelens åldersrekommendationer och fundera över allmänna saker som hur länge barn ska spela.
Romantschuk-Pietilä tror på ett resonemang mellan föräldrar och barn.
– Det är viktigt att lyssna på barnet och försöka få en överenskommelse om hur vi gör inom vår familj. Att motivera och berätta hur spelandet påverkar.
Förbud och begränsningar fungerar sällan om barnen inte förstår motiven bakom.
– Det gäller att ta barnen med i resonemangen, att inte fatta besluten över huvudet på dem.
Demonisera är destruktivt
Av samma åsikt är Nikolaj von Veh som är skolpsykolog i Borgå. Han ser inte att spelande i sig skulle vara något problem och han har själv vuxit upp med spelande.
– Att spela kan vara meningsfull fritidssysselsättning där man går in i en berättelse och en upplevelse som man själv kan påverka.
von Veh säger också han att spelande kräver en aktiv roll av föräldrar.
– Det är som med vilken hobby som helst. Man ska visa intresse för hobbyer, prata om dem och hålla sig informerad om vad barnet gör.
Ifall det finns en oro för att ett barn, eller varför inte en vuxen, spelar för mycket, så gäller det att försöka söka sig fram till orsakerna.
– Man ska inte demonisera spel eller den som spelar. Om någon isolerar sig med spelandet kan orsakerna finnas i inlärningssvårigheter, sociala svårigheter, mobbning eller i en känsla av att man inte kontrollerar vardagen.
Isolering har orsaker
Det kan vara tryggare att låta sig dras in i spelets verklighet där man är hjälte, får omedelbar bekräftelse och positiv respons.
– Om ett barn eller en ungdom drar sig tillbaka så måste man fråga sig varför? Vad är det i relationerna som orsaker det?
Försöker föräldrarna förbjuda spelandet så måste det finnas något alternativ i stället.
– Det är ingen idé att skicka ut barnet på gården om barnet inte vet hur det ska sysselsätta sig. Då blir det bara en bestraffning.
von Veh säger att man i skolorna kan se att problemspelarna lider av sömnbrist och rastlöshet, ofta följda av försämringar i skolprestationer.
Då det gäller våldsspelen är von Veh kategorisk.
– Man ska absolut hålla sig till åldersbegränsningen. K-18 betyder att yngre inte ska ha tillgång till dem.
von Veh säger att barn och unga inte har förutsättningar att förstå och tolka spelen och att de därför kan ge upphov till ångest och mardrömmar, eftersom barn och unga inte nödvändigtvis har förutsättningar att förstå och tolka spelens innehåll.
– Inom forskningen har det framgått att spel med våldsamt innehåll kan sänka benägenheten att spontant ingripa för att hjälpa, om någon utsätts för våld.
Det gäller alltså att klargöra för barn och unga att verkligheten är en, och spel något annat.