När livet går mot sitt slut
Döden kan vara värdig och vacker fastän den kommer som ett resultat av en lång sjukdom. På avdelning tre vid Näse HVC har man vikt en del av avdelningen och vårdarna enbart för patienter i livets slutskede.
När läkarna gjort sitt och inte längre kan bota en patient är följande steg terminalvård, det vill säga vård i väntan på döden. Då koncentreras de medicinska resurserna på livet och på att göra den tid patienten har kvar så bra som möjligt.
Avdelning 3 vid hälsocentralen i Näse har redan länge vårdat patienter i livets slutskede, men det har inte funnits någon speciell plats för de patienterna. Sedan februari har de döende patienterna en egen del av avdelningen.
– Vi har skilt av sex rum i ändan av en korridor för terminalvård. Där är stillsamt och där finns inga fasta rutiner, allt går på patienternas villkor och anhöriga får vara där dygnet om, säger avdelningsskötare Mia Karlsson.
– När tiden är begränsad ska man uppfylla alla små önskningar man kan. Om någon vill ha saltgurka varje dag, så beställer vi det från köket och om någon inte vill duscha så slipper man.
Vård i slutskede kan man få hemma eller på en vårdinrättning, som hvc. Patienter i terminalvård hemma kan komma till avdelningen vilken dag som helst och vilken tid på dygnet som helst, och det känner hela vårdkedjan till.
Mia Karlsson betonar patientens rätt till att besluta om sin egen död.
– Man har rätt att ångra sig, också om var man vill dö. När beslutet om terminalvård fattas kanske man väljer att dö hemma. Om man senare märker att man inte klarar av att vara hemma är det bara att ringa och komma hit. Det går lika bra åt andra hållet, man får åka hem härifrån om man ändrar sig, säger hon.
Omorganisering
Som en följd av de förändringar som staden gjort inom äldreomsorgen och som sparade över en miljon i fjol har pressen också på avdelning tre minskat. Resurserna är samma som tidigare men genom att organisera om arbetet har terminalvårdsenheten blivit möjlig.
– Vi jobbar i tre team, precis som tidigare. Men då vi förr hade tre lika stora grupper har vi i dag två större team på avdelningen och ett mindre för terminalvården, säger Mia Karlsson.
En handfull engagerade vårdare som är intresserade av terminalvård har plockats ut till den mindre gruppen och jobbar i princip endast med dessa patienter. Trina Haavisto är en av dem, och hon trivs med sitt val.
– Det känns bra att kunna hjälpa till med att göra den sista stunden värdig och lugn, säger hon.
Visst är det ett tungt jobb, men samtidigt ger terminalvården också vårdaren mycket.
– Man fäster sig vid patienterna eftersom de ofta ligger en längre tid. När man lär känna varandra öppnar sig patienterna också på ett annat sätt. Då blir det också tungt när de dör, säger Haavisto.
Hon hämtar kraft i sina hobbyer och genom att prata igenom saken med sina kolleger på avdelningen kan hon bearbeta sina känslor.
Viktiga pratstunder
Vårdarna utbildades för att ta hand om döende patienter innan teamet började arbeta och utbildningen fortsätter.
– På kommande är en föreläsning av en läkare om palliativ vård och så ska vi besöka Terhohemmet, säger Karlsson.
På terminalvårdsenheten finns också ett litet utrymme där anhöriga kan se på tv eller koka sig en kopp kaffe.
– Man vill ibland komma ut ur rummet en stund. Det är en tung tid också för anhöriga, säger Karlsson.
Läkaren Marjut Asikainen jobbar både på avdelning 3 och för hemvården. Hon sköter alla terminalvårdspatienter, de som är på avdelningen och de som vårdas hemma.
– Ofta lär jag känna patienter som kommer hit för att dö redan under deras tid hemma. Det är till hjälp att känna patienterna och när man varit hemma hos dem vet man hurdana de är som personer, säger hon.
Vårdyrket är tungt, och psykiskt är det speciellt tungt då patienten dör. Vårdarna diskuterar mycket.
– Det är tungt, men det ger också mycket. Att veta att man kunnat ge någon en fin död känns bra. Det är ett privilegium att få vara med. Och responsen från de anhöriga ger en kraft, säger Mia Karlsson.
Hon tycker det är intressant att märka att man får mer tid för patienterna med samma personal genom att organisera om. Mer tid, men också möjlighet att värna om livet, så länge det finns.
– Så länge man lever finns det liv. Vi skrattat också på avdelningen, det hör till livet. En rolig berättelse kan ge någon glädje en liten stund.