Rolf Wickström tittar på hålen som granbarkborren gjort. FOTO: Kristoffer Åberg

Granbarkborren i skyddad skog är en farlig granne

SIBBO. I Paipis har redan två skogsägare drabbats av omfattande förluster på grund av barkborrens framfart i skyddad skog. Andra väntar på invasion av skadeinsekten.

Så långt ögat kan se står de över hundraåriga granarna döda. Skogen som hör till Natura nätverket har torkat, barren har ramlat av och barken lossar. I mitten av 1990-talet löste staten in Rörstandsskogen på 50 hektar. Skogen var en av de första privata skogar som skyddades, och den såg ut som en sagoskog.
– Jag var med då och var glad över att skogen skyddades. Nu får granbarkborren härja fritt här, säger revirinstruktör Rolf Wickström.
Nu skulle han vara försiktig att rekommendera en fredning av en skogsparcell.
– När man ser det här eländet så visst drabbas man av ångest. Här är ju omkring 300 hektar som ryker med.
Får härja fritt
I en skyddad skog får naturen sköta sig själv, här vidtas ingen skogsvård. Om granbarkborren angriper granen, så får den fri framfart, inget görs för att förhindra att träden dör.
– Skulle det vara en privat skog så skulle ägaren drabbas av ersättningskrav om skogsvården försummas. Granbarkborren sprider nämligen på sig till grannens skog.
Ändå så finns det redan två skogsägare i intilliggande skogar som förlorat stora pengar.
– Det går att jämföra med en börskrasch. Priset på avverkningarna här har sjunkit från 55 euro per kubik till 10 euro. Och då ska man tänka att flera generationer har investerat i skogen som fått växa upp till hundra år, för att sen se det gå förlorat.
Omkring 600 kubik har gått förlorat för två skogsägare. Det betyder att de vardera förlorat omkring 24 000 euro på grund av granbarkborrens framfart.
Ingen ersättning
Hannu Ollikainens skog ligger rågranne till statens Naturaskog. Nyligen fick han genomföra ett omfattande kalhygge efter att granbarkborren slagit till. Ollikainen är den enda av byns skogsägare som försökt få ersättningar av staten för förlorad inkomst.
– Svaret var att granbarkborren inte har kunnat spridas från statens marker. Det är ju befriande för alla, man kan ju efter det här hänvisa till att granbarkborren inte sprider sig. Kan de inte sprida sig från statlig mark till privat, så kan den ju inte göra det tvärtom heller, resonerar Ollikainen.
Ollikainens skog var betydligt yngre än den skyddade skogen.
– Åldern var varierande, men nu dog ju både unga och gamla trän.
Oron stor
Enligt Wickström är oron bland byns skogsägare stor. Man har följt med hur de skogsägare som krävt ersättningar för sin drabbade skog fått blanka handen.
– Svaret från Skogsforskningsinstitutet har varit att man inte kan vara säker på att det är den skyddade skogens granbarkborrar som spritt sig. Men om det här inte duger som exempel på grannskog som drabbats, så betyder det nog att ingen som har sin skog intill ett Naturaområde får ersättningar.
Rolf Wickström följde med en entusiastisk busslast forskare till den döende skyddade skogen för en tid sedan. Skogen ger fantastiska forskningsmöjligheter, de omkullfallna träna lockar till sig en mångfald insekt- och svamparter då granbarkborren först gjort sitt.
Vi åker in i grannens skog och tittar på förödelsen. Även här finns 35 meter höga träd som har dött stående. Någon kilometer härifrån finns ett sju hektar stort kalhygge. Där hade barkborren gjort sitt och skogen måste fällas. På hela området räknade Wickholm bara trettio levande granar.
Nästa orosmoment är Sibbo storskog, säger Wickström.
– Den är lika gammal som de här skogarna om 20-30 år. Om Forststyrelsen ska kunna hålla skogen i rekreationsanvändning så måste de fälla de drabbade granarna. Man kan ju inte låta dem falla över stigar och spångar där folk går.

Oeniga biologer

Biologernas syn på den döende skogen är en helt annan än skogsvårdarens som tittar på sin skog som en investering. En gammal skog dör och gamla trän angrips av skadeinsekter, säger biologerna. Det hör till.
Sibbo storskogs parkchef Erkki Virolainen vill lugna skogsägarna intill Storskogen.
– Granbarkborren är mycket lokal. Den studsar inte vidare, utan den angriper svaga granar och då material inte finns, så dör den ut. Den angriper inte unga och friska träd.
Han ger Noux skogar som ett gott exempel, där har man inte kunnat påvisa att granbarkborren skulle ha angripit omkringliggande skogar.
– Det finns kretsar som hetsar i den här frågan och ofta finns det något av uppsåtlighet och andra motiv bakom.
Konflikt
En klar konflikt råder mellan skogsaktörerna. Skogscentralen som övervakar skogsskötseln och ansvarar för landets skogar ur näringssynvinkel ger strikta direktiv till skogsägarna.
– Spridningen av granbarkborren ska hindras genom att vindfällen och fällda trän transporteras ut ur skogen. I södra Finland ska det ske före utgången av juli, sägs det i föreskrifterna.
Men samtidigt verkar det som om skogar som lämnas att självdö, inte innebär en risk för grannskogarna.
Yrjö Niskanen som ansvarar för skogsvården på Skogscentralen, skrattar då han hör att granbarkborren skulle vara lokal och inte flyga.
– Den flyger. Och den flyger tills den hittar ett träd att lägga sina ägg i, det är helt klart.
Ny lag
Från årsskiftet skrevs skogslagen om och den skärper skadeståndskravet för fredade skogar.  Ersättning ska betalas om det är sannolikt att skada kan ha vållats.
– Orsaken till att lagen skrevs om är konflikterna mellan statligt ägda naturskyddsområden och privata marker.
Skogsforskningsinstitutets äldre forskare Antti Pouttu var en av de forskare som skrev utlåtandet om Rörstrandskogen.
– Det gick inte att dra slutsatsen att granbarkborren skulle ha spritt sig från naturskyddsområdet. Det troliga var att barkborren kom samtidigt till den privata skogen som den kom till naturskyddsområdet.
Pouttu underskriver inte åsikten att ingen privat skogsägare intill ett naturskyddsområde kan få ersättning, om inte det här fallet duger. Han tror inte heller att den nya lagen skulle möjliggöra ersättningar.
Ledande tjänsteman Saana Paanukoski vid Jord- och skogsbruksministeriet bekräftar att Rörstrandsskogen och grannskogarna var på tapeten då lagen skrevs om.
– Rörstrandsskogen är inte ett prejudikat, men fallet har diskuterats.
Paanukoski medger att utlåtandet från Skogsforskningsinstitutet väger tungt.
– Forskarna påvisar att skadorna kan ha kommit samtidigt. Vi måste lita på dem.