Mycket ska falla på plats
Det är så många reformer på gång inom förvaltningen att både beslutsfattare och vanligt folk blir reformtrötta. I alla utredningar finns ändå något av värde.
Flera stora frågor inom kommunförvaltningen ligger i luften just nu. Metropolområdet ska utvecklas och social- och hälsovårdsreformen håller på att ta form. Kommunstrukturen ska förändras, och kravet på större kommuner och med det sammanslagningar också utanför metropolområdet blir allt större.
En kommun borde enligt statens krav ha minst 20 000 invånare. Siffran baserar sig på uträkningar om tillräcklig ekonomi för att klara också oväntade smällar. Men inget är absolut, den geografiska fördelningen påverkar också strukturen.
– Staten har genom lagstiftning ganska systematiskt gjort att det snart är omöjligt för kommuner att fungera om de har mindre än 10000 invånare. Det gäller inom alla sektorer, konstaterar Siv Sandberg, forskare inom offentlig förvaltning vid Åbo Akademi.
Hur Östnyland ser ut och vilka kommuner som finns om tio år återstår att se. Det beror på många faktorer, också på mycket som man ännu inte vet något om i och med att så många utredningar är på hälft.
– Vad som händer i metropolen, var det finns jobb, var folk vill bo.
I Sibbo utreds just nu tre olika alternativ för fusioner och samarbete, och också i de andra kommunerna i regionen funderar man på alternativa lösningar. Sandberg ser en större helhet i Borgå, som kunde fungera som en slags motpol till metropolområdet.
– Många pendlar redan nu till Helsingfors för att jobba.
Tvång?
För en vecka sedan fattade regeringen beslut om en klausul som, ifall den godkänns i riksdagen, kan göra det möjligt att tvinga fram kommunfusioner.
– Ordet tvång är aldrig bra, men till exempel den kommun som bildades då Karleby och Gamla Karleby slogs ihop på sjuttiotalet har fungerat bra. Om det annars är bra i den nya kommunen och den växer, så upplever man sammanslagningen som bra. Om det, av vilka orsaker som helst, går dåligt skyller man på fusionen.
– Förändringar i den kommunala förvaltningen är aldrig så stora som man förutsätter då de sker, på gott och ont. Det man saknar i en större kommun är den direkta närheten, att man kan stiga rakt in till kommundirektören eller ringa honom om en väg inte är skottad, säger Sandberg.
Det krävs större kommuner för att klara av alla skyldigheter en kommun har, men det finns också klara fördelar med att bo i en mindre kommun. Den stora frågan är egentligen hur man definierar ordet kommun, som en ort man bor i och känner för eller som en tjänsteproducent så att man kan bo där.
– Det är lite synd om närheten i små kommuner försvinner. Varje kommun, också om den är liten, har också samma rätt att höras i frågor som gäller staten.
Flera utredningar
Där många kommuninvånare av känslomässiga orsaker tidigare satt sig emot en fusion börjar man på vissa håll inse att man inte kan fortsätta som nu. Största delen av landets 304 kommuner är involverade i en utredning om eventuella sammanslagningar.
– Ju mera frivillig en sammanslagning är desto bättre, konstaterar Sandberg.
Sandberg tror ändå att största delen av utredningarna slutar med att parterna kommer fram till att svaret är nej.
– Min prognos är att 65 procent slutar med att man inte vill gå ihop. Ju mera fakta man tar fram desto svårare är det att fatta ett positivt beslut.
Statens tvångsklausul kan också fungera som ett verktyg.
– Om regeringen driver en heltäckande reform måste den ha instrument att verkställa den.
Många lösningar
En arbetsgrupp utreder just nu eventuella kommunsammanslagningar i metropolområdet medan en annan arbetsgrupp funderar på hur lagstiftningen kunde se ut i metropolen.
Konsulten och Borgås före detta stadsdirektör Marcus Henricson presenterade för en vecka sedan en modell över hur den svenskspråkiga servicen kunde garanteras i metropolområdet. Utredningen bygger på valfrihet, speciellt inom vården. En svensk invånare kunde få en vårdplats i en annan kommun, och då kunde också kommuner som inte finns i metropolen leverera tjänster. En svensk enhet som skulle se över de svenskatalandes rättigheter skulle bildas, ledd av en ledande tjänsteman.
– Det är en intressant modell. Jag kan tänka mig att jag hade tänkt i samma banor om jag gjort upp en liknande modell. Det finns ändå realiteter som man måste beakta. Modellen bygger på premisser som vi inte vet något om i dag, säger Sandberg.
Det finns över 80000 svenskatalande i metropolområdet, det motsvarar en ganska stor kommun i dag.
När en metropolförvaltning ska tillsättas krävs att alla kommuner kommer överens. Det leder till kompromisser och det i sin tur kan leda till att metropolförvaltningen blir svag.
De oklara premisser hon hänvisar till är till exempel att den kommande metropolförvaltningen inte i det här skedet får ansvar för vårdfrågor.
– Henricson utgår från att metropolförvaltningen ska sköta också hälsovården. Metropolförvaltningen ska sköta markanvändningen, byggandet och trafiken på metropolområdet. Vilka är de svenska intressena när man talar om dessa? De är ganska språkneutrala.
Vad gäller hela metropolutredningen är ännu mycket öppet. Vilka kommuner som sist och slutligen är med, vilken metropolens uppgift egentligen är, hur kostnader ska fördelas och vilken kommunernas representation i förvaltningen ska vara samt hur dessa representanter ska väljas.
Bra som grund
Henricsons modell är enligt Sandberg bra, men kunde eventuellt användas bättre som underlag för social- och hälsovårdsreformen.
– Allt som finns färdigt är ändå en resurs, speciellt på svenska.
Själva metropolområdet bjuder på delikata möjligheter. Så många människor, tjänst och funktioner samlade på samma ställe ger alla möjligheter.
– Det är som legobitar som man kan kombinera på flera olika sätt.
Vilka kommuner som kommer att ingå i metropolen, när den grundas, är oklart. Siv Sandberg tror inte att den sträcker sig längre österut än till Sibbo.
De många processerna och förändringarna som är på gång har gjort både kommuninvånare och politiker rätt reformtrötta.
– Men det finns vettiga tankar i alla reformer som är på gång, säger hon.