Pianolärarinnan var tillbakadragen, lågmäld – och ogift. Hennes avlägsna släkting Bengt Gabrielsson är förbryllad över vem hon tänkte att skulle ärva hennes värdefulla gård. Foto: Kristoffer Åberg

Vem får pianolärarens hus?

Ulla Nylander har lärt hundratals Borgåbor spela piano. Men hon dog utan arvingar och en av stadens värdefullaste gårdar går sannolikt till Borgå stad.

Pianolärarinnan, som nu hade blivit gammal, föll hemma i sin lägenhet och bröt lårbenet. Grannarna i chokladaffären intill varskodde avlägsna släktingar och hon togs in på sjukhus. Den gamla damen hade redan tidigare haft en smygande sjukdom och efter bara några veckor på Näse dog hon.

Ulla Nylander blev 86 år gammal. Hon efterlämnade många Borgåbor som lärt spela piano, men inga barn eller arvingar. Hon efterlämnade också en av de värdefullaste fastigheterna i staden, gården Kyrkotorget 1, byggd 1810 intill Domkyrkan.

Eftersom det inte fanns några arvingar, övergår gården som är i miljonklassen, till staten ett år efter hennes död Borgå stad har nu anhållit om att kvarlåtenskapen i stället ska tillfalla staden och Borgånejdens musikinstitut, som Ulla Nylander var med om att grunda.

Inne på gården gnistrar rimfrosten i buskar och träd. Bakom gårdskroppen ut mot gatan breder en stor fastighet ut sig ett stycke upp i backen; två bostadslängor; gamla stall, bageribyggnader och välskötta uthus.

Ulla Nylander flyttade hit 1955 tillsammans med sin far Lennart Nylander, kommunalsekreterare i Borgå landskommun om dagarna, poet och författare på sin fritid. Ulla Nylander hade inga syskon och efter hans död 1967 ägde hon hela gården.

Otaliga pianoelever har spelat Cerny, Haydn och Bach i musikrummet i längan till vänster inne på gården. När lektionerna tystnade bodde Ulla Nylander i en enda stor 140 kvadratmeters bostad; inga större renoveringar har gjorts sedan hon flyttade in på 1950-talet.

En advokatbyrå har nu låtit tömma huset på möbler och auktionerat bort dem; kvar finns bara ett piano och en värdefull flygel, som Ulla Nylander enligt flera vittnesmål ville att musikinstitutet skulle ha.

Lämnade scenen

Ulla Nylander tog examen vid Sibeliusakademin 1950 och hade efter det början till en karriär som konsertpianist med turnéer i Norden och på kontinenten.

– Men hon var på något sätt självkritisk och tyckte att allt skulle vara så perfekt, säger Bengt Gabrielsson, kusinbarn till henne.

Så hon valde i stället att stanna i Borgå som pianolärarinna, övertygad om att hon gjorde ett socialt viktigt arbete, i Borgåbladet 1976 säker på att det bor en Orfeus och spelar en trollflöjt inne i oss alla.

– Hon var en lady. Hon gjorde väldigt, väldigt mycket för vårt musikinstitut, säger musikdirektör Päivi Honkaniemi i dag.

"Mycket ensam"

Men någon att leva livet tillsammans med dök aldrig upp i Ulla Nylanders liv.

– Kanske hade det att göra med att hon bodde tillsammans med sin pappa, som var änkling, gissar Bengt Gabrielsson.

Inom släkten hade man inga starka familjetraditioner och minnena av umgänget med släktens Ulla blir svävande; middagar med pianomusik, någon julvisit, besök på sommarstället.

Ulla Nylander var en som inte höll fram sig själv och som också till sist hade bara några få väninnor som ringdes. En av grannarna beskriver hur hon levde sina sista år "mycket ensam".

– Hon var en beläst person, ytterst intelligent och kunde konst och litteratur, minns ett annat av hennes kusinbarn Rolf Gabrielsson.

Hon förstod sig också på pengar och dog förmögen. Efter hennes död letade både anhöriga och jurister febrilt i lådor, bokhyllor, bankfack och på olika advokatbyråer efter ett testamente. Som en pricknoga pedant borde Ulla Nylander rimligtvis ha gjort ett.

Man letade till och med i flygeln, där hon brukat förvara sina värdefullaste silversaker. Men något testamente fanns inte där heller.