Dansa på is är inget för veklingar

En industrihall i Mårtensby fungerar som både tävlings- och träningsarena. Med hjälp av ljud och ljuskäglor, trehundra åskådare på läktarna och tio tävlande par i omsorgsfullt valda tävlingsdräkter förvandlas hallen en kväll i veckan från träningslokal till tävlingsestrad.

Den vita isbanan är inte stor. Ute på isen visar en träningsklädd Tommi Piiroinen hur han har tänkt sig att Helena Lindgren ska följa honom över isen. Ett, två, tre – för ihop benen, böj på dem och ta sats, för nu bär det uppåt. Det första lyftet är inte okomplicerat; det syns tydligt att Helena Lindgren inte känner sig bekväm.
Stefan Zins, som bär huvudansvaret för de tävlande parens koreografi rycker in och glider upp bakom Piiroinen. Om det behövs är det hans uppgift att förhindra paret från att tippa över.
Det blir många omtagningar på ett, två, tre och litet i taget börjar lyftet se ut som planerat.

– En gång till, sedan tar vi paus, säger Piiroinen, som inledde sin karriär på skridsko som treåring för att avsluta den 19 år senare.
Efter ytterligare en vända får Lindgren vila. Det är tisdag, och därmed fyra dagar kvar till nästa direktsändning. På lördag är det allvar; ett av de tio paren faller ur men innan det ska ett nytt nummer övas in till tonerna av en finsk schlager.

Svårt, svårare, isdans
– Det här är så svårt att det inte längre är roligt, tycker Lindgren, som alldeles tydligt har höga förväntningar på sig själv.
Hon har inte stått på skridsko sedan hon var barn, och det är därför hon känner så stor respekt för isen.
– Ibland blir jag rädd bara för ljuden, fastän de är helt normala och hör till.

Det kan se lätt ut när konståkarna glider fram över isen, men Lindgren har fått erfara att det är allt annat än enkelt. Däremot var det inte så märkvärdigt att uppträda inför tv-kameror och publik.
– Det var nervöst, men jag hann inte tänka på det desto mera. Jag hade fullt upp med att hålla koll på vad jag själv skulle göra.

Helena Lindgren har lång erfarenhet av teater-, film- och operaproduktioner och det var hon som planerade Susanna Rahkamos dräkt inför konståknings-EM i Helsingfors för 20 år sedan. Hon har en klar vision av hur hon borde ta sig ut på isen och fick mycket beröm av domarna i lördags för det artistiska framträdandet.

Jobbigt
– Men jag kan inte leva ut allt, för att jag inte har kontroll på tekniken. Jag vet hur det borde se ut och känner mig dum när jag inte klarar det, säger Lindgren och tillägger att hon alltid har varit noggrann med detaljer och något av en perfektionist.

Träningstimmarna känns i kroppen, även om hon gymnastiserar och tar yogalektioner.
– Jag är inte van vid att det gör ont. För mig som sångerska är det viktigt att kroppen är avslappnad.

Bakom de stjärnbeströdda, svarta draperierna torrtränar sångaren Arttu Wiskari och Eveliina Pöllänen i väntan på att det ska bli deras tur. När Lindgren och Piiroinen tränat färdigt dröjer det inte länge innan Wiskari och Pöllänen cirklar runt ute på isen.
– Du ska bara lyfta upp mig i luften, jag sköter resten, säger Pöllänen som efter avslutad tävlingskarriär fortsatt som proffs.

"Mycket enkelt"
Efter några försök kommer man i samråd med koreografen fram till att det blir enklare, men samtidigt mer effektfullt, om lyftet görs på ett annat sätt. Pöllänen och Zins visar hur det ska se ut.
– Det ser trevligt ut, konstaterar Wiskari där han står och tittar på.

Därefter är det hans tur. Med vänster fot ställer sig Pöllänen på Wiskaris fot och sedan lyfter hon upp det andra benet i luften.
– Hur ska jag göra sedan när vi är i rörelse? undrar han.
– Precis som när ni står stilla, svarar koreografen.
– Är det svårt, lyder följdfrågan.
– Nej det är mycket enkelt, säger koreografen och glider i väg tillsammans med Pöllänen.

In i industrihallen stegar en man i knallgul arbetsjacka. Det visar sig att en fågel har tagit sig in, och mannens uppdrag är att se till att den inte sitter inne i hallen och kvittrar under sändningen på lördag.

Tidskrävande
Jarkko Luoma är producent för Dancing on Ice. Han är nöjd med det första avsnittet av showen och säger att det mesta gick som planerat.
Formatet kräver en hel del av de som medverkar, dels tränar paren flera timmar varje vardag, och på lördag när det är sändning är det inte omöjligt att dagen blir över tolv timmar lång.

– De första sminkas klockan nio på morgonen, mitt på dagen är det träning och lunch. På eftermiddagen genrepar vi och klockan halv åtta börjar sändningen.
Intresset för att delta i programmet var stort och Luoma säger att det svåraste visade sig vara att få tidtabellerna att gå ihop. Det kräver engagemang och tid av såväl de tävlande kändisarna som deras partner.

Att valet föll på att bygga upp tävlingsscenen i en hall i Mårtensby beror på att det är svårt att få halltider. På det här sättet har man fri tillgång till is, men det oaktat tränar paren även i en mindre hall i Helsingfors.
Några gånger varje vecka får de goda råd av Laura Lepistö, som i flera år har representerat Finland framgångsrikt i damklassen i konståkning.