Offer för inbrott

BORGÅ. En eftermiddag i maj när Carola Oksanen kom hem från jobbet möttes hon av en sönderslagen dörr och en mycket skrämd hund.


– Jag har alltid tänkt att jag är en sådan som står stadigt med båda fötterna på jorden. Men jag blev som paralyserad när jag upptäckte att vi hade haft inbrott. Det var svårt att tänka klart.
– Det är så många känslor inblandade. Jag märker hur jag nu för tiden är mycket mer misstänksam och inte så beredd att tro gott om främmande människor. Det finns en ilska inom mig som ibland blossar upp.
För Carola och hennes man Jani hade tanken på att de själva kunde råka ut för ett inbrott aldrig känts aktuell.
– Vi tänkte att det händer inte oss, säger Jani. Vi har ju hunden som vaktar huset när vi är borta och dessutom bor vi så nära vägen där människor rör sig hela tiden. Vi har grannar som vi känner bra. Vi trodde att det skulle skydda oss mot inbrott.
I dag vet de bättre.
Den dagen inbrottet skedde hade de båda tagit sina bilar till jobbet, gårdsplanen var tom. Närmaste grannen var på utflykt och en annan granne hade sett två män gå upp för backen till Oksanens hus.
– Men han trodde att de var några av Janis arbetskompisar och tänkte sedan inte mer på dem innan han fick höra om inbrottet, säger Carola.
Handskar
När Carola kom hem var lådor utdragna och tömda, på golv, bord och sängar.
– Polisen kom snabbt men sedan fick vi vänta på den tekniska utredaren och jag fick inte gå in innan allt var undersökt. Det kändes inte bra, att vara utestängd från sitt eget hem.
– När jag fick gå in igen upptäckte jag att alla mina guldsmycken och några av Janis klockor var stulna. Jag hade många smycken som jag har fått ärva, smycken som hade ett stort känslovärde för mig.
Trots att inbrottstjuvarna hade rafsat igenom många lådor och skrubbar var det bara det som var verkligt värdefullt, och lätt att bära med sig, som dög som byte.
– Det som hjälpte mig och tröstade var att tjuvarna hade haft handskar på händerna, säger Carola. Jag slängde en del saker jag visste de hade rört vid, jag klarade inte av att leva med dem mera. Och jag torkade av alla skåp och allt som de hade rört vid.
– Men de hade inte slagit sönder något med flit, eller annars smutsat ner eller förstört.
Går att skydda sig
Hunden fick inga kroppsliga men av händelsen.
– Men den mådde dåligt efter inbrottet, berättar Jani. I början drog den sig ofta undan i ett hörn, och den knyckte till vid plötsliga ljud. Nu får vi hoppas att den har glömt det värsta.
En kort tid efter inbrottet tog polisen kontakt och ville veta om en klocka de hade hittat hos en gripen inbrottstjuv kunde vara Oksanens.
– Det var omöjligt att säga, säger Jani. Det var en pirat-rolex, utan värde och utan kännetecken. Men min guldklocka fanns inte med i hans byte.
Oksanens har nu larmat huset, flera av deras bekanta har också installerat larmsystem.
– Men inte vet jag om det gör mig tryggare, säger Carola.
– Jag hoppas bara att andra inte är så blåögda som vi var. Det går att skydda sig mot inbrott innan det är för sent.
– I början gick jag ofta in på nätet och granskade de guldsmycken som auktionerades ut och tänkte att jag skulle hitta mina egna smycken där. Men snart kändes det inte mera bra, att gå igenom allt på nytt och på nytt. Nu vill jag inte tänka på det mera.
Carola och Jani säger att de båda har drabbats av en märklig passivitet när det gäller utredningen av brottet.
– Jag har inte ens orkat ringa för att höra om polisen vet något mer eller om det har klarnat att den man som de grep verkligen har något med vårt inbrott att göra, säger Jani. Egentligen är jag inte alls intresserad av att veta hur det går. Jag vill bara lämna det bakom mig. 

Läs mer i tisdagens Bbl