Susanne Björkell blev ekoodlare. Foto: Evy Nickström

Nedergård blev ekogård

Generationsväxlingen på Nedergård i Kalax ledde till en ny produktionsinriktning. Det blev ekoodling i stället för konventionell odling.

Borgå
Det Susanne Björkell, 34 år, var helt säker på var att Nedergård skulle förbli i släktens ägo.
– Jag skulle inte kunna tänka mig att sälja gården.
Utgångspunkten var alltså klar, men sedan gällde det att väga olika alternativ mot varandra. Susanne Björkells pappa odlade länge själv gårdens 30 hektar konventionellt. För närmare tio år sedan beslöt han sig för att arrendera ut markerna. Maskinparken stannade kvar på gården.
– De gröna värderingarna var inte de enda avgörande i mitt fall. Det handlade mera om en kombination av ekonomiska orsaker och en insikt om att markstrukturen skulle må bra av att få vila som gjorde att det blev ekoodling. Gårdens marker ligger på gammal sjöbotten som är hård lera.
Till de ekonomiska orsakerna hör till exempel de betydande skattelättnader som beviljas en ny ägare som själv odlar markerna och inte arrenderar ut. Det var också klart att maskinerna, till exempel den gamla tröskan, skulle kunna användas inom ekoodlingen. Susanne behövde inte investera i nya maskiner.
– Det enda jag har köpt är en slåtterkross. Här finns en gammal slåtter som slår i strängar. Men jag tyckte att det vara bättre med en kross som får den gröna massan att förmultna snabbare.
Gemensamt beslut
Unga odlare ska också kunna visa att de läst in sig på landsbygdsföretagande för att kunna bli berättigade exempelvis till startstödet. Vuxenutbildningen motsvarar 20 studieveckor och gavs vid Kuggomskolan i Pernå. Den fyllde de krav som NTM-centralen förutsätter för att man ska ha tillräckliga yrkeskunskaper.
– Det är inte fråga om en treårig utbildning utan om undervisning under ett antal veckoslut över en vinter. Dessutom ska den som blir ekoodlare gå en fem dagar lång kurs.
Susanne bär huvudansvaret för gården, men ensam kunde hon inte tänka sig att ta över. En förutsättning var att hennes sambo skulle ha samma intresse för att odla och bo på landsbygden. Det hade han och samtidigt förstod han att tiden för fritid var förbi. Han har arbete på annat håll, men hjälper henne med många av maskinsysslorna. En annan viktig arbetsinsats står Susannes pappa för.
– Pappa hade inget emot övergången utan vi tyckte alla tre att det skulle bli intressant att börja med något nytt.
Havre och klöver
Susanne Björkell odlar havre på halva arealen. Resten är vall som har såtts in med en blandning av klöver och timotej. Spannmål får odlas på samma skifte två år i följd. Ekoodlaren använder varken gödsel eller bekämpningsmedel. I stället ska jordarna fås att avkasta med växelbruk så att spannmålen får sitt kvävebehov tillfredsställt genom kvävefixerande grödor som klöver.
– Jag har fått uppleva två helt olika somrar. Fjolårets regn och årets torka, men resultatmässigt är åren lika.
Havren får ännu inte kallas ekohavre utan först nästa år när den två år långa övergångsperioden är över. När den dagen kommer måste Susanne också se till att det finns någon som köper upp hennes spannmål. Hon hoppas på att någon av ekohusdjursgårdarna ska visa intresse.
– Om det inte finns någon som köper upp ekoprodukten är det enligt mig ett tecken på att hela systemet med ekoproduktion har misslyckats totalt.
Hon ser inte heller någon fara för att flyghavren ska ta fart i odlingarna. Hon säger att flyghavrevipporna syns tydligt bland havren och gröngödslingsvallarna slås tre gånger per sommar. Det betyder att flyghavren inte hinner drösa och sprida sina frön i marken.
– Ett annat gissel som ekogårdarna råkar ut för är tisteln. Den kan lätt bli ett stort problem. Jag vill inte ge den lillfingret och går därför med röjsåg längs åkerkanterna och inne i havren och slår ner den.
Det här arbetsmomentet kallar hon för motion.
Någon ska bli kvar
Ekoodlingen är bara en del av Susanne Björkells verksamhet. På gården finns också får. Besättningen är för tillfället femton djur. Hon hoppas kunna öka på antalet och samtidigt bättre kunna utnyttja den klöver som blir kvar på åkern. Hon har också ett sömnadsföretag. Det är en utmaning att få lönsamhet i en liten gård. Det är hon fullt medveten om.
Susanne Björkell har valt att gå mot strömmen, mot den trend som leder till allt större enheter.
– Jag tycker att det ska få finnas små jordbruk också. Alla ska inte vara tvungna att sluta.