Vem betalar för de äldres vård?

– Vill man faktiskt så desperat ha en bra ålderdom att man är beredd att strunta i barn och barnbarn?
Wilhelm Panelius, 68 år, och bosatt i Borgå kan inte förstå sig på det tänkesättet.
– Det är naturligtvis omöjligt att veta hur det blir med hälsan och den ekonomiska situationen när vi blir äldre och i vilket skede man behöver utomståendes hjälp, men vårt sommarställe är jag inte beredd att sälja för att kunna betala för att få vård.
Kim Railila, 58 årig Sibbobo har tänkt mycket på framtiden och ålderdomen.
– Man får en känsla av att mattan dras under fötterna på en. Jag kan tänka mig att betala för min vård, mer än man måste göra i dag, men inte till fullt belopp, det går inte.
Vill betala
Statens ekonomiska forskningscentral, VATT, har låtit göra en omfattande intervjuundersökning av över tusen 55-70-åringar och nästan 400 personer som endera är deras barn eller som har föräldrar i samma ålder.
Samhällets resurser kommer inte i framtiden att hinna till för allt som man i dag anser hör till den kommunal och statliga servicen.
Därför ville man nu utreda i hur hög grad morgondagens åldringar är beredda att betala själva, och vilken service de tror att de behöver och vill ha när de blir över 75 år gamla.
Forskarna erkänner själva att resultatet inte kan bli så tillförlitligt när man undersöker framtiden. Ändå visar resultatet av undersökningen att det finns en överraskande stor beredskap att betala, och betala ganska mycket, för service.
Mer än pensionen
Forskarna räknar med att månadsavgiften på ett serviceboende uppgår till 2 700 euro och till det kommer ännu alla avgifter för mat, vård, städning, trygghetstelefoner, hobbyer och så vidare.
De av morgondagens åldringar som vill bo kvar hemma kan också tänka sig att betala riktigt rejält för service.
Forskarna konstaterar att de flesta har sin förmögenhet uppbunden i den egna lägenheten. Om man ska kunna bo kvar hemma och samtidigt betala för service som blir mycket dyrare än den månatliga pensionen måste samhället, och bankerna, stå till buds med ett system som gör det möjligt att använda de inkomster man kan få för lägenheten redan innan man säljer den. Att både ha kakan och äta den alltså.
Vill bo hemma
– Bankerna har ju redan ett system med omvända lån för dem som är äldre, säger Panelius. Men jag vill också kunna lämna något i arv till mina barn och barnbarn när den dagen kommer.
En av grundfrågorna i VATT:s stora enkät var om de blivande åldringarna hellre vill bo kvar hemma eller i serviceboende.
Både Panelius och Railila väljer hemmet framför alla andra alternativ.
– Hellre dör jag här hemma genom att falla och slå skallen än tynar bort på långvården, säger Panelius.
– Jag vill bo hemma så länge som möjligt, säger Railila. Här har jag allt jag behöver omkring mig, på ett serviceboende har man bara väggarna att stirra på.
VATT;s resultat visar att majoriteten av de tillfrågade vill bo kvar hemma också i det fallet att kostnaderna för serviceboende skulle stödas mycket mer av samhället än de hemmaboendes vårdutgifter.
Samtidigt finns det en del tillfrågade som hellre vill bo i servicehem, kosta vad det kosta vill.
En av rapportens slutsatser är att de blivande åldringarna är beredda att betala betydande summor om man ser till deras inkomster och deras förmögenhet. De är redo att stå för en stor del av kostnaderna för åldringsvården själva, om de måste.
Pensionernas värde
– För hemhjälp i det egna hemmet är kanske 1 500 euro i månaden absoluta maximum för oss, säger Wilhelm Panelius. Man får se det som ett slags extra skatt.
– De mångomtalade matautomaterna tycker jag också verkar som en bra serviceform.
En fråga är också vad som finns kvar av pensionerna när den dagen kommer att det finns ett konkret behov av vård och hjälp.
– Nu sjunker ju realpensionen i värde hela tiden, säger Panelius. Om man räknar med minus tre procent per år kommer min pension att ha sjunkit med 30 procent av sitt värde om tio år. Det är skrämmande framtidsutsikter.
Kim Railila gillar inte tanken att allt man äger ska realiseras för att användas till vården under ålderdomen.
– Om man är sjuk och gammal och har kanske fyrtio år i arbetslivet bakom sig har man gjort sitt för samhället. Då är det samhället som måste hjälpa.
– Var finns alla pengar som man har betalat i skatt och i pensionsavgifter? Vem är det som har försnillat dem?
Railila tänker med speciell oro på de yngre.
– Ungdomsarbetslösheten är stor, där borde man lägga in mera resurser i stället för att höja pensionsåldern. Arbetsgivarna vill inte ändå ha 65-åringar på lönelistorna.
– Vår generation kanske ännu klarar sig på något sätt men de som kommer efter får det svårt.