Borgå å är magisk, skrämmande och i ständig förändring

BORGÅ. De flesta åker utåt mot havet då de tar en åfärd. Men vi tog riktningen uppåt mot Strömsberg. Och fann både människor och djur längs med stränderna. Skulle det här vara något som många borgåbor gärna gjorde?

Borgå å är magisk, skrämmande och i ständig förändring
De flesta åker utåt mot havet då de tar en åfärd. Men vi tog riktningen uppåt mot Strömsberg. Och fann både människor och djur längs med stränderna. Skulle det här vara något som många borgåbor gärna gjorde?
Borgå

Vi tar en provtur med fotografens båt och lämnar Gamla stan bakom oss för att se vad man kan möta på ån. Finns här liv?

Överraskningar bakom svängar

Efter den första svängen kommer Jukka Rouhiainen emot med god fart i sin kajak. Han är på väg på en kvällstur mot Emsalö.

– Jag brukar paddla 2-3 gånger i veckan, säger Rouhiainen. Han är en av Borgåaktivisterna och utbildarna inom Kanotklubben Wiking. Ingen ny hobbygren för borgåborna, man vet att det fanns organiserad paddlingsverksamhet i Borgå å redan på 1800-talet.  Nu har föreningen omkring 250 medlemmar och en aktiv utbildningsverksamhet.

Jukka Rouhiainen säger att paddlingen ger en ypperlig möjlighet att komma naturen mycket nära.

– Och så får man ju lite kondition, säger han och paddlar iväg.

Vi åker vidare och hamnar rakt i vägen för kyrkobåten, full med taggade kvinnor som just fått upp farten på den långa båten. Parvis sitter de fjorton damerna bredvid varann och lyfter och sänker de långa årorna i takt med coxens kommandon. Det är Porvoon Flikat, järnhårda damer. Och så kommer vi och hindrar framfarten.

– Vi ska ro i tre timmar, runt Kråkö, hinner de ropa, medan vi gör vårt bästa för att manövrera ur vägen för dem och puttra vidare.

Blivande hembrygga?

Där på strandbryggan står en blondin och spejar. Hon fotar med telefonen och i handen har hon en broschyr.

– Jag funderar på att köpa en bostad här, berättar hon och förtöjer vår båt vid pålen som kanske kommer att finnas vid hennes hembrygga.

Satu Still har kommit till Borgå från Vanda i akt och mening att inspektera en liten lägenhet i ett av de vackra husen bakom Gamla järnvägsstationen.

Nere vid stranden har invånarna en trivsam stor bastu, brygga och säkert en av stadens bästa utsikter över Gamla stan.

– Men lägenheten är kanske lite för liten för mig, jag måste nog ta mig en funderare.

Omgivningen visar sig från sin bästa sida, någon styling krävs inte precis för midsommarrosen står i full blom och blombänkarna prunkar.

Att åka längs med Borgå å i riktning uppåt ger ett helt nytt perspektiv på Borgå.  Ån ringlar sig som en orm genom lummiga landskap och man kan titta på både nya bosättningar och väldigt gamla, på vackra innergårdar med brygga och båt, på fallfärdiga bryggor och båtar halvt uppdragna på strandvallen, övergivna för länge sedan.

Om det fanns roddbåtar att hyra skulle säkert Borgåborna gärna ta en tur uppåt till den övre delen av ån. Och där kunde gärna finnas en anhalt, en krog eller ett kafé där man kunde sätta sig ner och titta på det strömmande vattnet, kanske ett ställe att ta sig ett svalkande dopp.

Hemligheter i vassen

Aino Sahlberg bor i huset och tur är att Satu hunnit avlägsna sig då hon kommer med sin historia om den senaste simturen.

– Här finns jättegäddor, säger hon och visar stort med armarna. En som vi fångade var så stor att jag rullade 100 fiskbullar av den, sen gav jag upp räkningen.

Sådana jättegäddor har skrämt livet ur alla som simmat i ån här och diskussionerna har gått livliga kring om man ska vara rädd eller inte.

– Jag kom nog upp ur vattnet illa kvickt, och då jag klev upp på stegen så kom den riktigt nära. Gubbarna här har nog undrat om de ska vara rädda för sina kronjuveler. Om det är väldigt stora gäddor så kanske de är väldigt gamla också, och då kan de vara väldigt blinda, så de kanske kan ge sig på en?

Sakkunniga har försökt lugna ner de upphetsade diskussionerna och intygat att man kan fortsätta simma.

– Och det är ju så ljuvligt att ta en simtur. Mitt hår blir alldeles lockigt av vattnet, det måste ju vara bra.

Vattnet har blivit renare med åren, det har ju även de som forskat kunnat intyga.

– Det här är en magisk plats, intygar Aino Sahlberg och våra tankar irrar till Akseli Gallen-Kallelas tavla med Aino i vatten jagad av Väinämöinen. Hon fick Väinämöinen att sjunga trollsånger, men har han nu tagit formen av en gädda i Borgå å?

Vi åker vidare och ser att det sprätter i vassen.

Spända muskler och nerver

Då vi når Finnby spanar vi in två glada hundar som kastar sig i ån från bryggan. Hettan har lättat och det svalkande vattnet gör dem galna.

Jyri Mikkilä och Salla Koivisto har kommit från Esbo för att hälsa på Jari Hupli. De har med sig sin hund Tara och det är den som leker villt med Jaris hund Blondi.

Männen ger ett visst imponerande intryck och den spontana tanken är att man inte vill bli osams här.

– Vi tränar Brasiliansk jujutsu, blir förklaringen till de spända musklerna.

Jari Hupli har två veckor på sig att komma i form för Europamästerskapstävlingarna i låsbrottning i Rom. Och målsättningen?

– Guld. Jag ska vinna, men nerverna är inte så lite på spänn.

Hans kompis informerar oss om att Jari redan har lite pokaler i skåpet.

– Silvermedalj från världsmästartävlingar.

Vi lämnar sällskapet och åker vidare.

Lokala kändisar

Vädret lockar inte ut folk men då vi börjar närma oss Grottabacka så spanar vi in några människor som sitter uppe på backen i ett vitt tält.

Stefan Andersson stiger upp och kommer emot oss. Han deltog i dokusåpan Big Brother 2011, blev snabbt en lokal kändis och väjer inte för kameran.

– Vi har just lagt ut bryggan, brorsan är här och hjälper till, säger han.

Brodern Peter har kommit till sitt gamla barndomshem för att hjälpa till, och nu avnjuter de en liten bit mat som lön för mödan.

Här har de bott intill ån, med bastun fast i stranden och egen frid.

–Här kommer inte många och stör, intygar de.  Mamma Saga kommer ner även hon och varnar oss för att åka högre upp i ån.

– Där bakom svängen gick Barkassen på sten, det är verkligen ett farligt ställe.

Men före det finns det på ett kort ställe fem meter vatten under köl, då det annars är ungefär två.

– Någon sa att det har fallit en bomb där, men jag vet inte, säger Saga.

Vi tar varningen ad notan och vänder om.  Och väl nere vid Ainos brygga slår det fortfarande i vassen, vi bestämmer oss för att låta Väinämöinen bli kvar.