De arbetslösas organisation blir utan sin järnlady

Det är dags nu att lämna det här skedet av livet, säger Anja Luoma bestämt.

– Det har varit ett av mitt livs stora uppgifter att jobba med de arbetslösa.

De som har sett henne under de tjugo år hon svept fram som en orkan bland de arbetslösa i Borgå, vet att säger hon tack och adjö, så är det så. Här är damen som med järnhand och hököga drivit en verksamhet som trots sin bångstyrighet nu är mer än i gott skick.

– Alla kanske inte förstod vad jag drev, men nu gör de det.

Anja Luoma har en företagarsjäl. Hon är utbildad ekonom och hon har haft en klar strategi från början.

– Då jag kom hit hade vi en skuld på 300 000 mark, nu visar bokföringen att vi ständigt har 300 000 euro på kontot.

Inte illa för de arbetslösas organisation, och inte illa alls eftersom pengarna i sin helhet går till sysselsättande verksamhet.

Hundratals är de som kommit in som arbetslösa och gått ut som sysselsatta efter att ha fått tillfälliga jobb via organisationen.

De arbetslösa driver assistentverksamheten för handikappade, sköter bokföring och löneutbetalning och har en arbetspool, erbjuder eftisverksamhet och arbetskraft till organisationer inom en tredje sektorn.

– Många tyckte att jag borde ordna demonstrationer på Borgå torg i stället. Eller köpa kylskåp åt någon som var utan.

Egen kultur

Anja Luoma sa nej. Det är arbete folk är utan, och då ska organisationen jobba för att hitta det.

– För tjugo år sedan var det traumatiskt att bli utan jobb. Många klarade inte av den skam de upplevde, utan tog livet av sig.
Så det gällde att skapa en helt ny kultur.

– Vi fick jobba hårt med blod, svett och tårar för att skapa de arbetslösas kultur, en kultur där människan nog kan vara ödmjuk, men underdånig behöver hon inte vara. En kultur där en arbetslös inte behöver be om ursäkt.

Det här är tankegångar som Anja Luoma ofta återkommer till.

– Många tyckte att vi skulle vara underdåniga, men vi höll hög profil och jag har aldrig accepterat att man mött mig som "bara någon som representerar de arbetslösa". Med en sådan attityd får man ingenting till stånd.

Det ska bli en bok om de arbetslösas kultur, om attityderna som mött Luoma under åren och om det myndighetsförakt och den direkta mobbning som hon ställvis mött.

Det är lättare att vara arbetslös nu än för tjugo år sedan, samhället har ändrat och arbetslösheten har blivit vardag.

- De som blir utan jobb idag vet att det inte är deras eget fel, de förstår att strukturomvandlingen är sådan att vem som helst kan råka illa ut. Det är inte en personlig förlust att förlora jobbet.

Det stora problemet är att det finns för få jobb för lågutbildade och unga utan erfarenhet, säger Luoma.

Hon tar avsked från verksamhetsledarskapet, men fortsätter som ordförande i föreningen. På så sätt hoppas hon kunna vara ett stöd för efterträdaren, Ulla Raitimo.

– Jag kommer nog fortfarande in varje morgon klockan sju. Det sitter i efter att vi hade Treffi, kaféet i Konstfabriken. Då kom jag in för att se att förmannen var på plats, i annat fall satte jag i gång att laga maten. Men jag kommer att sluta genast som Ulla ger sin tillåtelse.

Barnen i tankarna

Tankarna är ändå kvar i Malawi till en del, nyss hemkommen som hon är. Där har hon en annan livsuppgift; ett banhem för föräldralösa barn, med en skola för 500 elever och 150 barn med faddrar. Nu söker hon faddrar för ytterligare 15 barn.

– Bara jag kunde hitta ord att förklara hur mycket hjälpen innebär, säger Luoma och plockar fram foton på barnen.

För 150 euro i månaden får de här barnen en tryggad skolgång, mat och kläder.

– Jag har fått så mycket själv, så jag kan ge lite tillbaka, summerar hon känslorna kring barnhemmet som också ska bli en bok.

Bröd och byråkrati

Vid sidan om sitter efterträdaren Ulla Raitimo och suckar. Det är stora stövlar hon ska kliva i, men ännu kan hon räkna med att få stöd och råd av Anja Luoma.

– Det här jobbet är viktigt, det är meningsfullt och jag är glad att vara här.

Hon stiger upp stup i kvarten för det kommer mycket tysta människor in för att få bröd. De möts av ett brett leende och avväpnande bemötande.

– Vi har knappt om bröd idag, jag hoppas det räcker till.

Raitimo har en ekonomisk magisterexamen som bas och hon har jobbat både inom arbetsförmedlingen och inom församlingarna, känner så gott som alla och är inte rädd för att ta över det praktiska. Men visst finns hotbilderna.

– Ekonomin blir hela tiden kärvare, staten lägger över allt fler funktioner på kommunerna och vi märker det här.

Bland annat får föreningen inte längre statsstöd för hyresutgifter, staden konkurrensutsätter tjänsterna som föreningen sköter och EU:s matpaket kanske inte finns för utdelning nästa år.

– Vi har många som behöver matpaket, det bröd vi får från Citymarket kommer omkring 20-30 personer dagligen och hämtar.

Hoppet står nu till de förhandlingar som förs på riksnivå med S-kedjan.

– Får vi mat med föråldrat försäljningsdatum även därifrån så klarar vi det, annars blir det svårt.

EU:s stöd för verksamheten kräver finurlighet och kreativitet och där är Raitimos hjärna redan febrilt upptagen.

– Kravet är att vi ständigt förnyar och utvecklar, stöden kommer inte för upprätthållande av verksamhet. Men vi har nog hela tiden många tankar vi bollar med, säger hon och ser förtröstansfull ut.