Hilding började på Bbl 1948

Den första april 1948 var Hildings första riktiga arbetsdag, då började han som springpojke vid Borgåbladets tryckeri vid Runebergsgatan.

– Jag var fjorton år gammal. Min mamma tyckte att jag borde bli skräddare men jag får ju sy med symaskin i det här jobbet också.

Hilding visar på både en uråldrig och en litet yngre Singermaskin som han brukar använda när han binder in böcker.

Och varför tyckte mamma att du borde bli skräddare?

– Jo, jag har ju alltid varit ganska liten och späd och det stod rätt så tidigt klart att jag inte skulle klara mig i vedskogen. När vi sedan läste en annons att Borgåbladet ville anställa en springpojke, och min kusin redan jobbade där, så sökte jag och fick platsen.

Ransonering

Under de första åren bodde Hilding hemma i Kullo och cyklade till och från arbetet varje dag.

– Många förnödenheter var ransonerade i slutet av 40-talet. Nya cykeldäck fick man köpa bara om man hade licens, och licensen fick man först när man hade jobbat i ett år.

Så när de gamla cykeldäcken inte mera gick att lappa strimlade Hilding ett par gamla stövelskaft av läder och stoppade däcken med läderstrimlorna.

– Det gick att komma fram men det blev ju en ganska knölig och ojämn färd.

På tryckeriet märkte man också av de knappa tiderna.

– Vi gjorde egen kartong av restpapper som blandades med vatten, kokades och torkades. Kartongen användes sedan till bokpärmar till exempel.

Trycktes för hand

Tidningen Borgåbladet var en ganska marginell produkt vid tryckeriet i slutet av 1940-talet. Tidningen kom då ut tre gånger i veckan och bestod för det mesta av fyra sidor.

– I början var det en dam som tryckte tidningen för hand på natten. Senare skaffades en automatisk maskin som skötte tryckningen, minns Hilding.

Tryckeriets huvudprodukter var böcker, broschyrer, men också tryckta kartonger till stadens industrier. Hilding minns hur han packade en kärra full med Brunbergs kartonger, levererade dem till Brunbergs fabrik som då låg inne i centrum, och som tack fick en stor klump med smält choklad, i fickan.

Bokbindare

De första två åren var Hilding springpojke, efter det blev han bokbindarlärling i tre år.

Hans mamma sydde ett lärlingsförkläde som han ännu drar på sig ibland. Lärlingskniven är också i flitig användning fortfarande.

Hilding jobbade i tjugofem år på Borgåbladet, som bokbindare och förgyllare. Personalen var stor och samhörigheten stark. När gamla kolleger från den tiden träffas i dag har man många minnen att ventilera tillsammans.

Efter några år för andra arbetsgivare bestämde Hilding sig för att bli sin egen.

– Jag skaffade mig verktyg och maskiner och tyckte det kunde vara dags att skaffa mig en egen kundkrets. Den växte med tiden.

Nu är Hilding pensionär, men han fortsätter att binda in, förgylla, lappa och restaurera.

– I lugnare takt än förut. Jag tar en dag åt gången.

Unika uppdrag

Uppdragen har varit mångskiftande.

– Det här är ett jobb där varje dag är olika, säger Hilding. Det finns så många arbetsskeden och varje uppdrag är unikt.

Cirkeln har slutit sig eftersom Hilding nu redan i många år har bundit in både Borgåbladets och Östra Nylands årgångar. Domkapitlet är en annan trogen kund.

– Det händer att privatpersoner vill låta binda in till exempel gamla kokböcker men annars har jag mest olika offentliga uppdrag.

Datoriseringen märks också i den här branschen. Förr fick Hilding binda in rättegångsprotokoll för tingsrätten men nu för tiden sparas alla uppgifter elektroniskt.

Ändå finns det ett stort intresse för själva hantverket. Hilding har undervisat vid medborgarinstitutet och yrkesinstitutet Inveon.

– Jag skulle gärna lämna över åt någon som vill fortsätta med bokbinderiet, men än så länge har ingen varit intresserad.