Ettorna fick höra om fängelselivet
Ungdomsbrottslighet är förvånansvärt vanligt i Borgå. Ett försök att vända åtminstone någon på rätt väg gjordes på torsdagen.
BORGÅ Det är inte alls ovanligt att unga begår brott, särskilt småbrott – så inte heller i Borgå där en enkät visar att var femte åttonde- och niondeklassare gjort sig skyldig till någon förseelse (se faktaruta). Bland studerade på yrkesskolor säger tolv procent att de begått någon brottslig gärning, medan siffran bland gymnasieelever är åtta procent.
Siffrorna är delvis missvisande. Studien gäller 2013 eftersom resultaten från 2014 tappades bort på grund av tekniska problem. Dessutom är det förseelser som eleverna själva uppger att de gjort, vilket betyder att de som inte vill berätta inte räknas med.
Ett steg i att sänka siffrorna togs på torsdagen då Brottspåföljdsmyndigheten besökte Borgå gymnasium för att ge ett digert informationspaket till skolans ettor. Försöket är det första av sitt slag i Borgå eftersom man hittills inte gett information om konsekvenser, rättsprocesser och hur livet ter sig i fängelset.
Klotter och egendomsbrott
Marianne Korpi, som till vardags jobbar på Missbrukarkliniken för unga och vuxna och är fullmäktigeledamot för SDP i Borgå och medlem av bildningsnämnden, är den som tog initiativet. Hon säger att brotten som de unga begår mest handlar om klotter och egendomsbrott.
- Enligt skolhälsoenkäten i Borgå 2013 framgick att 20 procent av cirka tusen elever i åk 8–9 begick upprepade förseelser.
- Av cirka 500 studeranden var det 12 % av studeranden på yrkesläroanstalter och 8 % av gymnasieelever som begick upprepade förseelser.
- Ungdomarna hade klottrat offentliga platser, skadat skolans, läroanstaltens eller andras egendom, stulit eller misshandlat någon.
– Det är höga siffror, och de berättar att vi borde ge mera handledning i hur man tar hand om sig själv och undviker att gå den vägen, säger Korpi.
Eftersom man inte egentligen gett någon information om brottslighet och påföljder åt unga i Borgå valde Korpi att samla ett gäng proffs. Tanken var inte att moralisera, utan att ge kalla fakta kring vad som händer när man blir kund i rättsväsendet.
– Vi vill inte se ner på någon, och därför moraliserar vi inte.
Bland talarna på tillställningen, som tog nittio minuter, fanns fångvaktaren Jukka Paasonen från Vanda fängelse och Minna Anthoni och Marie Grönroos från Brottspåföljdsmyndigheten. De två sistnämnda valde att berätta vad som händer med en ung förbrytare och hur rättsprocessen går till.
– Vi hör ofta unga som säger att brotten inte orsakar problem för offren eftersom de har försäkring. Eller att en kompis som är under femton kan ta på sig skulden eftersom den inte kan dömas. Verkligheten är ändå annorlunda. Brott orsakar alltid problem, och en ung person måste ändå betala skadestånd, berättar de två för eleverna.
Kläder och kroppsvisitering
Jukka Paasonen berättade med djup bröstton och respektingivande habitus om livet i fängelset. Inte heller där var det fråga om något moraliserande – snarare en med svart humor kryddad berättelse om fula kläder, fängelsekompisar och tröstlösa utrymmen med pansarglas. I bakgrunden projicerades bilder på livlösa celler.
– Jag har jobbat tjugofem år med de här sakerna. Jag har sett fångar komma och gå. Ni tappar all kontroll över era egna liv där. Allt är satt i tidtabeller.
En rätt så detaljerad beskrivning av vad som väntar nya fängelsekunder i form av kroppsvisiteringar och dolda föremål i kroppsöppningar väckte en del munterhet bland publiken.
– Ni blir av med allt när ni kommer dit. Där står ni spritt språngande nakna medan väktarna kollar att ni inte har något otillåtet med er. Ni skulle bli förvånade över vad "pojkarna" ibland tejpar fast på de mest underliga ställen. Eller sätter in i diverse kroppsöppningar.
Några frågor kom det inte från den unga publiken, förutom en, från en flicka någonstans i de bakre raderna.
– Finns det separata fängelser för kvinnor?
Efter lite diskussion mellan Grönroos och Paasonen blir svaret förstås ja.
– Tidigare fanns det en kvinnoavdelning i Vanda, men numera är kvinnofängelset i Tavastehus. Och så är det förstås kvinnor som inspekterar kvinnliga fångar.
Marianne Korpi säger efter tillställningen att meningen är att den här typens informationspaket ska bli regelbundna.
– Det är målet. Vi har ju aldrig gett information som det här, så jag tror att det är på sin plats.