En natt av skräck och smärta
En augustinatt 1941 störtar ett sovjetiskt bombplan på väg till Berlin. Planet beskjuts, tappar mark och kraschar till slut in i en sten i Lappträskskogen. 74 år senare minns Linnéa Lindfors fortfarande skräcken som fyllde henne under den natten.
LAPPTRÄSK – Rädslan minns jag bäst. Den tunga, tryckande känslan som nästan är obeskrivlig, säger Linnéa Lindfors.
Planet störtar en bit in i den djupa skogen, ungefär en kilometer från gården Staffas i Rudom. Fem män hinner hoppa ut ur planet med fallskärm. Ammunitionen i planet exploderar och planet fattar eld. De döende männen jämrar sig av smärta.
Planet var på väg för att bomba Berlin, men besköts av misstag av eget artilleri, troligen över Ösel eller Dagö vid den estniska kusten. Planet skadades, dumpade bomberna i havet och satte kurs mot Leningrad. Efter en stund tappade planet höjd och kraschlandade till slut i Rudomskogen, varefter det bröts itu. Det var natten mellan 10 och 11 augusti.
Svårt brända kroppar
Linnéa Lindfors hör till de få som fortfarande kommer ihåg vad som hände den natten för 74 år sedan. Hon är pedagogie doktor och har skrivit en bok om sin hemby Rudom. Men nu är hon pensionerad och vi sitter hemma i hennes trivsamma lägenhet i Borgå och tittar på gamla tidningsurklipp. På väggen hänger flera porträtt och min blick fastnar vid en mycket vacker kvinna med en allvarsam blick. Det är Lindfors mamma Elna.
– Jag var nyss fyllda nio år och kommer ihåg att hela familjen låg och sov i sängkammaren. Bullret och skramlet var alldeles hemskt.
Hon kommer ihåg att skyddskåristerna cyklade förbi familjens hus, därefter följde många smällar. Familjen trodde först att det var ryska fallskärmshoppare som landat i skogen och att det nu utbrutit fullt krig.
Skyddskåristerna täckte över kropparna med fallskärmar. I olyckan omkom sex besättningsmän, men däremot hittades bara fem lik i eller i närheten av planet. Soldaterna begravdes nära stenen som planet störtat mot. Först ett år efter olyckan hittades det sjätte liket, under den stora stenen som rullade åt sidan vid kraschen. Den yngsta av de omkomna sovjetiska soldaterna var bara 21 år gammal. På uppdrag av skyddskåristerna begravde Lappträskbon Tykö Blomqvist och hans bror Hjalmar de omkomna kvällen efter att planet kraschade. I tidningen Tiedonantaja beskriver han situationen så här:
– Där var en hel del folk från bygden. En del av de döda hade täckts över med fallskärmar. En kropp låg på stenen men var så sönderbränd att nästan enbart benen fanns kvar".
Ett bombplan i miniatyr finns på stenen som planet störtade mot. Foto: Sofia Strömgård.
Rött vid graven
Här är den. Stenen. En rå söndag i november besöker jag platsen. Dimman ligger tät över åkrarna som breder ut sig ända fram till ån, och det är svårt att urskilja den ihopsjunkna ladan ett par hundra meter bort. Vattenpärlor hänger på grankvistarna och en kråka kraxar långt borta. Ett litet plan i miniatyr pryder den stora stenens topp, och ett rött-svart sidenband hänger slakt ner från planets vinge. Finlands kommunistiska parti lät göra en minnesplakett som fästes på stenen, men det var först under 1980-talet, efter att Sovjetpressen uppmärksammade händelsen.
Till minnet av de sovjetiska flygarna, står det på plaketten. Bredvid stenen finns graven som är omringad av granitpelare sammanlänkade med en grov kätting. Jag petar försiktigt på kättingen som är kall och slemmig. En gråsugga klättrar mödosamt uppför pelaren. Här har nog ingen varit på länge, hinner jag tänka innan jag lägger märke till de vissnade blombuketterna, en rysk vattenflaska och ett buckligt, vattenskadat vykort med en bild på Lenin. Jag har läst att medlemmar i det kommunistiska partiet brukar besöka platsen, men i ett samtal till partikansliet får jag veta att ingen från delegationen från Nylandskretsen varit där på fem år.
Filttossor
I gryningen såg familjen Lindfors hur de tillfångatagna besättningsmännen fördes till Pettersons "butka" bredvid tågstationen.
– Jag kommer speciellt ihåg de tjocka filttossorna som fångarna hade på fötterna, säger Linnea Lindfors.
Lite senare började invånarna undersöka det förstörda planet, så också familjen Lindfors.
– Jag har en klar minnesbild när vi gick över stubbåkern mot skogen. Höet var slaget för en tid sen. Det var en klar och fin dag, vi var lättklädda.
Inne i skogen möttes de av avskurna träd som det 40 meter breda bombplanet hade kapat av på vägen ner. Det var ett modernt plan som hade benämnts som en "varg". Vid resterna av det en gång skräckinjagande planet bredde det stora vita fallskärmstyget ut sig.
– Mamma var intresserad av fallskärmstyget, men när vi kom dit blev vi besvikna då vi märkte att tyget var för tjockt för att kunna användas till någonting.
Fallskärmstyget bildade stora vita bubblor där det låg på marken bland askan. Trots att ammunitionen i planet orsakat explosioner var området inte avspärrat. Familjen Lindfors kunde relativt ostört betrakta de rykande vrakdelarna på några meters avstånd.
– En del bybor hade hört att det skulle finnas limpor vid planet och kom dit för att leta efter mat.
Ett sargat land
1941 är Finland redan sargat av vinterkriget. Det råder brist på livsmedel och andra förnödenheter. Fortsättningskriget hade inletts den 25 juni då Sovjetunionen bombade Helsingfors efter att Tyskland förklarat krig mot Sovjetunionen och Hitler i ett radiotal förklarat att Finland kämpar på Tysklands sida. Under sommaren hade den finska armén erövrat de områden på Karelska näset och norr om Ladoga som landet förlorat efter vinterkriget. På hösten inleds ett ställningskrig som pågår i två och ett halvt år.
Kriget har etsat sig fast i Linnéa Lindfors minne. Från Rudom var det inte långt till fronten, bara 100 kilometer, och byborna kunde höra kanonerna mullra. Husbönder från trakten fick ta sig till stationen för att hämta sina stupade söner.
– Vi var rädda för flygplanen. Varje gång vi hörde planen gömde vi oss i ett stort dike eller utekällaren.
Ljusskenen och mullrandet kom ibland från öst, ibland från väst. Då visste man att det var Helsingfors, Borgå eller Kotka som bombades. Ryssarna hade också fällt bomber vid Rudom gård och det ryktades om att de sovjetiska planen sköt på finska soldater som promenerade på landsvägen. Det dova ljudet från bombplanen frammanade en stark skräck inom Linnéa Lindfors.
– Vi såg hela flottiljer med bombplan flyga över himlen. Det ljudet glömmer jag aldrig. Ända från krigets första dag fick man det implementerat i huvudet.
De omkomna soldaterna i den ryska tidningen Pravda. Foto: Sofia Strömgård.
Inte bortglömda
Alla fem tillfångatagna sovjetflygare var internerade i fångläger tills de frigavs efter krigsslutet. En dog i lägret. Tre av de överlevande soldaterna återbördades till sitt hemland, medan en överlämnades till den tyska armén. Först 46 år efter kraschen fick änkorna ta del av sina mäns öde och besöka deras grav för första gången.
Fram till 1982 hade de anhöriga till de döda männen bara fått meddelandet om att deras makar var försvunna. En av flygarna, Michail Krysin återvände också till den platsen där planet störtade. Krysin besökte byn också vid ett senare tillfälle och han och den föregående husbonden på gården Ramskulla, Erik Enqvist, blev goda vänner.
Eriks son Gunnar Enqvist minns hur hans pappa en augustidag 1987 kom gående över gårdsplanen i sällskap med en man.
– Det var Michail Krysin. Jag var oerhört stolt att jag fick skaka hand med en av flygarna.
Vanligtvis var Gunnars far mycket noggrann med att ingen rökte i bilen, men när den forne flygaren steg in i bilen med en papyross i mungipan sade Erik Enqvist inte ett knyst. Michail Krysin och Erik Enqvist hade för avsikt att tillsammans fira 70-årsdag men då Enqvist försökte kontakta Krysin 1989 fick han veta att Krysin var död.
Det börjar mörkna och jag följer stigen hemåt. Plötsligt ser jag något rött som vajar i vinden. En röd ros av plast hänger i en gran. Jag vänder mig om, och märker att flera träd smyckats med blommor, antagligen för att leda folk till graven. Helt bortglömda kan de ryska soldaterna inte vara. Det känns tröstande att veta att någon bryr sig om att besöka graven mitt ute i ingenstans, tänker jag innan jag kastar en sista blick på det lilla planet och går.