"Alla är vi ju människor"
I Strömfors väntar fyrtio unga män på besked om de får stanna i landet. Åtminstone fyra av dem är nyfikna på julen.
STRÖMFORS Tystnaden är nästan fullkomlig på lördag morgon i Strömfors bruk. Någon enstaka fågel gör väsen av sig, och långt borta hörs bruset av det som sannolikt är motorvägen. Grått är det också. Och blött. Lerigt. På en busskur har någon stansat fast en affisch från den nynazistiska organisationen Finska motståndsrörelsen, bara ett femtiotal meter från radhuslängan där fyrtio asylsökande väntar på sitt öde. I ett av rummen delar fyra män i tjugoårsåldern på tjugo kvadratmeter – de är alla afghaner och utgör en del av de unga män som kommit till Strömfors.
Beslutet kan dröja, så de kan inte göra mycket annat än sitta kvar och hoppas på det bästa.
Julkyrkan lockar
När resten av Finland firar jul så fortsätter de vänta. Inte för att det stör dem, julen är bara något de läst om eller sett på tv, muslimer som de är. Tjugotvååriga Zabihullah Nikzad, som avbröt sina universitetsstudier i juridik för att fly Afghanistan, är positiv till hela konceptet. Julkyrkan skulle vara intressant att uppleva. Att det är så tyst och stilla tilltalar honom också. Han talar med intensitet och glädje.
– Jag tycker om tystnaden. Man hör inga gevär eller bomber.
Vahidullah Askari, som inte talar engelska och får kommunicera via Nikzad, är å sin sida inte så bekant med högtiden. Med lite sökande på internet har han ändå fått en vag bild av vad såväl Finland som julen handlar om.
– Det sades bara att det är en stor festlighet.
– Om Finland visste jag bland annat att det är ett land med bara fem miljoner människor och att det svenska språket är en viktig del av kulturen, säger Nikzad.
Asylboendet hjälper
I Strömfors skogar kommer de sannolikt inte ens att märka hur landet stannar upp för några dagar. Här har de smått förvånade följt med hur solen knappt stiger över horisonten. Men inte heller det stör.
– Här är vackert. Jag kan tänka mig att det blomstrar upp på sommaren. Eller på vintern. Det måste vara vackert när snön börjar falla. Vi hade snö hemma också. Vintern kunde bli riktigt kall.
Inte för att de inte skulle ha egna högtider kring julen. Nyåret till exempel, är en stor festlighet som samlar familjer och byar. Huruvida de unga männen lyckas göra detsamma här i Strömfors är en annan fråga. Men Petri Seppä, handledare på asylboendet, säger att man ska göra sitt bästa. Något julfirande blir det av naturliga orsaker inte tal om. Men om pojkarna, som han kallar de asylsökande, vill ställa till med något så försöker han hjälpa till.
– I mån av möjlighet försöker vi. Du kan själv föreställa dig hur tråkigt här kan bli om man bara sitter i rummet flera månader i sträck.
Seppä har med obehag följt med hur en del förläggningar blivit föremål för mordbränder och hur asylsökande hotats. Därför har han också sin schäfer Onni med sig på området, där han själv för övrigt bott i nästan tre år. En nattvakt finns också på plats på veckosluten.
– Onni märker direkt om någon utomstående rör sig här. De asylsökande vet att hunden inte är här för att jag är rädd för dem, utan för eventuella finländare som får för sig något i fyllan.
Seppä är mån om att hitta på program för pojkarna. De tränar på gymmet tre gånger i veckan och spelar regelbundet fotboll. Nu försöker man få till stånd någon form av samarbete med församlingen. De har, påpekar Seppä, också program där religionen inte står i främsta rummet.
Han riktar även ett tack till ortsbefolkningen som tagit emot sina nya invånare väl och bland annat organiserat fotbollen. Seppä är glad över hur de flesta insett att det är Finlands plikt att ta hand om dem som behöver hjälpen och att det enda man nu kan göra är sitt bästa, oavsett om man är invandrarkritisk eller inte.
– Jag brukar se det så att det finns realister och icke-realister. Inte toleranta och icke-toleranta. Realisterna inser att vi måste hjälpa. Vi måste sköta det här rätt, ta hand om de här människorna. Det finns internationella avtal. Icke-realisterna inser inte det. Jag är lättad över att ortsborna inser faktum.
I Strömfors väntar fyrtio unga män på besked om de får stanna i landet. Foto: Max Nyberg.
Långa resor
Seppä verkar ha skapat en nära relation till de asylsökande unga männen under den månad de känt varandra. De hälsar glatt på varandra, och han har bland annat blivit bjuden på middag, något den tidigare städchefen på köpcentret Itäkeskus uppskattade stort. Då bjöds det på ett bröd som lite påminner om pannkaka men ändå inte.
– Det var fruktansvärt gott. Pojkarna stekte brödet i olja på båda sidorna.
De asylsökande verkar vara vid gott mod. Det trots att Vahidullah Askari, som kom till Finland efter en resa på femtio dagar, blev separerad från sin familj i Turkiet och inte längre vet var de finns. Eller Zabihullah Nikzad som reste i fyrtio dagar till Finland via Iran, Turkiet, Grekland, Makedonien, Serbien, Kroatien, Slovenien, Österrike, Tyskland, Danmark och Sverige. Hans familj är kvar i familjens hemprovins Ghazni där talibanerna börjat aktivera sig igen. Själv fick Nikzad problem med dem när han jobbade för att förbättra kvinnornas ställning i landet. De två andra som bor i rummet, Jamshid Mohsiny och Hakim Rezaie, berättar likadana historier. Av gänget är det bara Nikzad som sporadiskt får kontakt med sin familj via förläggningens internetuppkoppling.
– Regionen blev osäker när de utländska trupperna lämnade området. Vi hade nederländare och polacker. De Talibaner som nu rör sig där är ofta utländska. Det är pakistanier, araber och tjetjener. De är helt fruktansvärda. Nyligen mördades åtta barn.
Aktiva muslimer
Nikzad, som var politiskt och socialt aktiv i Afghanistan, lägger ofta upp terrorgruppens våldsdåd på sin Facebooksida där också de åtta döda barnen figurerar på bild. Han har också hört att organisationen han jobbade för inte var önskvärd – talibanerna har av allt att döma inte förändrats nämnvärt och anser att man inte ska lära flickor läsa och skriva.
– Jag skulle gärna fortsätta med det här i Finland. Jag tycker om att jobba med skolbarn. Men jag vet inte vem jag ska kontakta.
På bordet ligger en tummad lärobok i finska som någon lånat honom. Av någon annan har han fått låna en bärbar dator.
– Jag försöker lära mig finska, men det är inte ett lätt språk. Min förhoppning är att så småningom kunna fortsätta mina studier här.
När julen nu kommer hoppas Nikzad att kunna delta åtminstone på något vis. Han och de tre rumskompisarna är aktiva muslimer och ber fem gånger om dagen, men det stör inte att högtiden är kristen. Tvärtom. Han för en kort diskussion på dari med sina rumskompisar och alla nickar.
– Det är inte alls konstigt att delta i en kristen högtid. Vi skulle vara glada över att få delta. Alla är vi ju människor. Det är annars de finaste orden som finns: vi är alla människor. Därför skulle jag gärna uppleva julkyrkan.