Självständigheten är det viktigaste
För fem år sedan var de 52 970. Nu är de 22 900. Om fem år finns bara 1 200 krigsveteraner kvar och påminner om priset för vår självständighet.
LAPPTRÄSK/BORGÅ Hans Andersson stödjer sig på sina promenadkäppar, 93 år som han är. Men blicken och tanken är klar. Han hälsar glatt på 90-åriga Helge Rosas, likaså han en alert herreman. De är gamla bekanta via politiken och veteranorganisationerna, och träffas nu för att prata om kriget och Finlands självständighet.
För Borgåbon Hans Andersson kom kallelsen i september 1941 när han var nitton år. Samtidigt var Lappträskbon Helge Rosas bara femton, och han fick vänta ännu två år på att rycka in. Bägge tillbringade flera år i kriget, och kom senare att bli bekanta i det civila livet.
Bägge rör fortfarande på sig. Rosas gillar att cykla. Andersson promenerar gärna, men är numera tvungen att stödja sig på sina promenadkäppar.
– Det är lite jobbigt, för jag har varit van att gå fyra eller fem kilometer varje dag. Jag går fortfarande, men det är tyngre nu när ischiasnerven är dålig.
Kallt och regnigt
Annat var det när kriget bröt ut. Då var bägge unga män. Andersson tog sig till uppbådet på brandkårshuset och ryckte senare ut i ett krig som för hans del skulle pågå mellan 1941 och 1944. Det är, som så många andra veteraner konstaterat förut, ingenting som man pratar om. Inte om detaljerna i alla fall.
– Men mitt starkaste minne är från Tienhaara. Det glömmer jag inte. Jag var plutonchef i maskingevärskompaniet. Jag minns ännu de där förbannade kanonerna som konstant sköt. Och flygplanen.
Riktigt kallt var det också, trots att det var sommar, och regnet tycktes aldrig upphöra. Andersson tittar på Rosas.
– Minns du det? Det var kallt som fan. Jag hade sommarblus på mig. Och inte fick vi elda. Där fanns ingenting vid stranden.
– Efter stilleståndet försökte jag summera allt. Och jag försökte känna tacksamhet om att få vara med om allt det där. Jag tänkte att det aldrig kan bli värre i det verkliga livet. Man bryr sig inte om att gå in på detaljer. Man är tacksam för att ha kommit hem helskinnad, säger Rosas.
– Så är det. Efter kriget talade man inte om sina upplevelser.
Det var också en helt annan hemkomst då än vad som skulle vara sannolikt i dag. Det fanns inga stödgrupper och inga debriefings för att bearbeta trauman och lätta på trycket. Bägge såg också vänner och bekanta förfalla till alkoholism, män som inte klarade av pressen. Själva har de aldrig lidit av minnena, även om Rosas haft en del sömnproblem.
– Men jag drömmer inte om kriget, säger Rosas.
– Jag lämnade också allt det hemska bakom mig. En förutsättning för det är att ha något att syssla med hela tiden. Att inte sitta stilla och fundera.
Något blir bättre
Bägge ser med oro på det rådande samhällsklimatet och de många kriserna i världen. I Ukraina pågår ett krig där Ryssland har sitt finger med i spelet. I Syrien pågår något som, med alla inblandade länder, lätt kunde beskrivas som ett världskrig. De ser också de stora flyktingmassorna som hittar hit.
När helheten blandas med en oändligt lång recession och en stigande inhemsk arbetslöshet är resultatet som det är -allt hårdare åsikter och en allt hätskare polemik. Trots allt det onda finns det saker som blivit bättre, påpekar bägge, och nämner läget för finlandssvenskarna. Även om det finns hätska åsikter så är det inget mot hur det har varit. Andersson minns hur fennomanerna gjorde livet svårt för många finlanssvenskar i armén, särskilt på reservofficersskolan.
– Det var väldigt tokigt med alla fennomaner då. Två kurser före mig tvingades de skicka hem människor på grund av problemen. De var helt enkelt förföljda och rakt av mobbade av fanatiska fennomaner. När jag väl kom dit så hade problemen städats upp.
– Vissa saker har nog blivit bättre, instämmer Rosas.
Stulna symboler
Bägge två är också besvikna på hur såväl krigsveteranerna som den finska flaggan tagits om symboler för nationalister och nynazister. Att vara fosterländsk är något helt annat, och något som bägge sett på sina besök på Nylands brigad där de unga männen ännu högt sjunger Gud bevare vårt fosterland. En ljuspunkt. Men hur symbolerna och själva krigsveteranerna blivit "stulna" av nationalisterna är oförlåtligt.
– Det är oförsvarligt hur såväl nationalister som nynazister utnyttjar oss. Det är inte ett långt steg till Hitler från nynazisterna. Femtio miljoner dog för en politisk idé, säger Andersson.
– Det passar inte alls vårt sätt att se på världen, instämmer Rosas.
Trots de rådande tunga stämningarna är ingenting jämförbart med tiden före kriget. Kriget var väntat. Det var ett budskap som tutades ut långt före någon ryckte ut. Rosas säger också att man var "uppfostrad" till att det skulle hända något.
– Det talades hela tiden om att något kommer att hända med vår östra granne.
Självständigheten viktigast
När nu tusentals flyktingar kommer till Finland har båda två förståelse för att många ställer sig frågande till hur vi ska klara av det hela. Situationen är ny för Finland, och ingen vet hur det ska gå. Mindre förstående är de till den högljudda minoriteten som är starkt emot att hjälpa. Andersson påpekar också att han förstår hur det är så många unga män som kommer.
– Det är ju de som orkar resa genom flera länder.
– Det blir ett långt och stort jobb att integrera alla. De kan inte språket, inte kulturen. Så mycket är främmande för dem, säger Rosas.
– Det är en olycka för dem. Vad de gått igenom. Man kan med foga prata om en katastrof. Det är inte klokt.
Att Finland nu är självständigt är enligt bägge det viktigaste som finns. Andersson minns en diskussion med en god vän som åkte till Baltikum när länderna ännu var en del av Sovjetunionen.
– Han såg sovchoserna och insåg då hur viktig vår självständighet är. Andan där var fruktansvärd. Det är så många som inte riktigt förstår hur viktig självständigheten är.
– Nog lyssnar man högtidligt på Finlandiahymnen också i år, säger Rosas och nickar.