Nordenfest med estlandssvensk jul
Trots att Estlands svenskspråkiga befolkning i dag bara är en liten spillra av vad den var arbetar man hårt för att hålla kulturen vid liv. I lördags fick Sibboborna chansen att uppleva estlandssvensk julmat då Pohjola-Nordens Sibboavdelning bjöd till fest.
SIBBO Gravad sik och sill, aladåber, syltad pumpa, lingon, ugnsstekt grisnacke med ugnsstekt potatis, varm surkål och rökt korngrynskorv fanns på menyn när Pohjola-Nordens Sibboavdelning bjöd till en kväll med estlandssvensk julmat. Intendent Anu Raagmaa från Aibolands museum i Hapsal berättade om maten och en fullsatt sal fick njuta av delikatesserna.
Aiboland är för övrigt beteckningen på det gamla estlandssvenska området.
Anu Raagmaa hade också bakat bröd som hörde till, bland annat Runöpojken, ett traditionellt bröd från Runö, och julgrisen, ett likaså traditionellt estniskt julbröd. Båda bröden är rågbröd bakade på surdeg.
– En helgravad sik hör till i den estlandssvenska julen. Den skall finnas på bordet komplett med skinn och fjäll. Man skär åt sig en bit tvärsöver ryggraden, och fjällen som så småningom sprids över bordet sägs bringa lycka.
Så åt man skinkan med potatis och surkål, och ett par timmar senare var det dags för korngrynskorven.
– Under hela den sovjetiska perioden kunde vi ju inte fira jul i Estland, berättade Anu Raagmaa. Julen var förbjuden och i stället firades nyår. Men visst höll vi kvar våra traditioner, men mera i skymundan.
Lilla villans sal var fullsatt på lördagen och deltagarna fick en ordentlig dos estlandssvensk historia då Anu Raagmaa, Ülo Kalm och Margit Rosen Norlin berättade.
De flesta flydde
Kriget var en hård tid för hela Estland, och mot slutet av kriget började allt fler försöka fly över till Sverige. Estlandssvenskarna som var ett kustfolk och fiskare, hade möjligheterna att göra de farliga försöken. Största delen av den svenskspråkiga befolkningen flydde då också över havet.
Margit Rosen Norlin föddes på Nargö utanför Tallinn och var bara ett barn när hennes pappa i november 1943 tog hela familjen i sin fiskarbåt och satte kurs mot Sverige. Dåligt väder gjorde att man måste söka skydd vid finska kusten, och man kom i land vid Tvärminne.
I dag bor hon i Stockholm och leder Svenska odlingens vänner, som i praktiken är estlandssvenskarnas förening. Föreningen ger ut tidningen Kustbon, som med några avbrott har kommit ut sedan 1909. I dag har föreningen 900 medlemmar, alla med estnisk bakgrund.
Erkänd minoritet
Üdo Kalm är direktör för Aibolands museum, och leder också Estlandssvenskarnas kulturförvaltning. Den organisationen kan enligt Mikael Sjövall, som i somras gav ut en bok som heter "På strövtåg i Aiboland", kallas en samkommun där man i allmänna val utser representanter som företräder estlandssvenskarna och blir en länk till myndigheterna.
I dag är den svenska befolkningen bara en liten spillra, men man har fått status som historisk minoritet, och det är viktigt. Üdo Kalm berättar att bara omkring 400 personer klassar sig som estlandssvenskar. Gruppen är ändå mycket större, men många har valt att inte officiellt höra till gruppen.
Men man gör en hel del. Aibolands museum är ett bra exempel.
– 1990 startade vi gymnasiet på Nuckö, säger Üdo. I dag är det så populärt att det är svårt att få plats där. På Runö har vi en gammal estlandssvensk gård från 1700-talet som vi restaurerar.
Kvällen fortsatte. Sibbo spelmanslag uppträdde och pratet tog inte slut i första taget.