Ett bönerum fullt av liv

BORGÅ Vi skriver 1844. Lars Levi Laestadius jobbar som kyrkoherde i svenska Lappland. En dag träffar han en ung samisk kvinna, kallad Maria, som representerar de så kallade läsarna.

Något händer när de träffas. Laestadius ser något i henne. Något som väcker en ny sorts tro.

Efter mötet tar Laestadius sig an ett nytt sätt att tala till församling – han börjar använda ett grövre språk och bilder med starka färger. Han talar om syndens förbannelse och helvetets fasor, och nu lyssnar verkligen åhörarna. Snart strömmar folk till Laestadius predikningar.

Två år senare, vårvintern 1846, inleds den laestadianska väckelsen på allvar, och med den kommer en nykterhetsrörelse som minskar märkbart på det råa supandet i Lappland.

170 år senare lever Laestadius arv vidare. Så också i Borgå där Reino Halonen sitter vid orgeln i bönehuset och spelar en psalm. Han satte själv ihop det stora instrumentet på fyra månader för nio år sedan och han är mäkta nöjd över resultatet.

– Det är min hobby att bygga orglar. Visst fick jag lite hjälp, men det mesta gjorde jag själv på kvällarna.

Den här kvällen ekar psalmens toner ut över en tom sal, men det är långt ifrån normalt.

Halonen är en av Porvoon Rauhanyhdistys (Borgå Fridsförening) 260 medlemmar. Det är en aktiv grupp: varje söndag samlar bönestunden över 200 deltagare, precis som onsdagskvällarna gör. I jämförelse med resten av den lutherska kyrkan är det ett gäng mycket aktiva troende som samlas för att föra arvet vidare.

– Laestadius insåg bibelns egentliga betydelse i Lappland. Han började predika på ett sätt som gav samvetet ro. Vi följer det, säger Reino Halonen.

Medan den lutherska kyrkan sakta tynar ut lever en falang envist vidare.

Väckelserörelse i kyrkan

I dag är rörelsen livskraftig. Till exempel träffas 80 000 likasinnade i en vecka på de årliga sommarmötena – som påminner om en nykter jättefestival eller en tillfällig liten stad. Samtidigt har laestadianismen spridit sig runt världen.

Frågan varför den är så populär är inte lätt att svara på. Lennart Ventin, som skrivit sin avhandling om laestadianismen, och särskilt pedofilskandalen för några år sedan, beskriver den ändå som den största väckelserörelsen i Norden.

– De har en väldigt stark gemenskap. Alla, oberoende av ålder, deltar i samma aktiviteter. Det kanske är en orsak till populariteten.

I Borgå har Rauhanyhdistys gått från 80 medlemmar i början av 00-talet till dagens 260. En stor del av ökningen kommer inifrån – laestadianer har en konservativ syn på preventivmedel och har ofta stora familjer. Men många har också kommit i samband med urbaniseringen.

En som anslutit sig utifrån är Jorma Anttila.

– När jag studerade på 1970-talet såg jag att det fanns en grupp som betedde sig annorlunda än alla andra. Jag blev bekant med dem, och senare vän. Därefter insåg jag att de var religiösa, och vi började diskutera tro. På den vägen är jag.

En stor orsak till att rörelsen håller sig livskraftig är sannolikt att den ofta växer inifrån samtidigt som medlemmarna är mycket sociala. Alla deltar i alla evenemang och alla är aktiva. Man är vänner.

Med tiden har det också uppstått en gemensam "by" i Hindhår. Inte så att de samlats där med avsikt, men billiga tomter och många barn har gjort att många valt att slå sig ner just där.

– Vi är väldigt aktiva på grund av grundfilosofin i vår tro. Det har alltid varit så. Man vill delta i aktiviteterna. Här finns allt från ungdomsverksamhet till bönestunder, säger föreningens ordförande Mikko Kittilä.

Alla evenemang är också öppna för allmänheten. Man välkomnar nya ansikten om någon vill komma med.

– Våra dörrar är öppna och evangeliet ligger framme i förhoppningen om att den sökande finner, säger Halonen.

Radikala och exkluderande

Trots den välkomnande attityden beskriver Lennart Ventin gammellaestadianerna som radikala och oerhört exkluderande. De har en önskan om att folk ska ansluta sig, men samtidigt menar de att ingen annan har den rätta anden.

– De är formellt lutherska, men därför att de jobbar med väckelse inom en kyrka som de anser vara andligt död.

Laestadianismen beskrivs som en väckelserörelse inom kyrkan. Man sprider Guds ord bland människor som säger sig vara troende, men som inte representerar det som laestadianerna kallar den levande tron.

Med konservativ menar Ventin faktiskt konservativ. Den njugga hållningen till preventivmedel gör att det inte är ovanligt med långt över tio barn i familjen. Många har inte tv. Många vägrar se på film, teater och annan underhållning. Alkohol är inte accepterat.

– Det är den levande tron som de talar om, och som ska synas att man har. Det tar sig uttryck i ett leverne som utelämnar många världsliga saker. Det delar också upp människor i de med levande tro och de med död tro.

Det hela stämmer också i Borgå, där sju av medlemmarna nu sitter vid ett av de vita borden i ett stort kafferum. Ingen av dem har tv, och ingen tar till sig underhållningskulturen. Halonen påpekar att inget är av tvång. Allt är frivilligt, så också de många barnen.

– Tron ger förståelse, det finns inga direktiv. Allt är frivilligt. Och talar vi om de många barnen så är det Guds verk att skapa nytt liv. Hur kan vi som människor stoppa det?

Raija Vesterinen har ofta diskuterat saken med sin kollega.

– En gång beskrev jag det så här: Jag frågade henne om hon tycker att underhållningsindustrin stöder värden som lojalitet och tillit utifrån Bibelns värderingar. Då förstod hon vad vi vill.

Juhani Korhatti påpekar att många barn inte är ett mål, men att allt tas emot.

– Det är en gåva. Också tron är en gåva som vi får.

Mikko Kittilä säger likaså att inget är ett mål i sig. Som beslutet att inte ha tv. Det är inte tv:n i sig som är skadlig, det är innehållet. Ett flödesinnehåll som inte förstärker tron är inte bra.

– Detsamma gäller internet och smarttelefoner. De flesta har moderna apparater, precis som alla andra. Men vi är noga med vilket sorts innehåll vi tar till oss, säger Kittilä.

– Nätet är en bra tjänare, instämmer Halonen.

Pedofilskandalen påverkade

När pedofilskandalen började rullas upp i medierna i Finland för några år sedan tog man också i Borgå till sig det som skedde, trots att skandalen ägde rum i en församling som inte har något med gammallaestadianismen att göra. Här födde det ändå en diskussion om vad som egentligen orsakat det hela, och hur övergreppen kunnat tystas ner i årtionden.

Frågar man Lennart Ventin så kan förklaringen kokas ner till laestadianismens princip om förlåtelse: den som ber om förlåtelse får det också.

– Därefter pratar man inte om det mera. Det skulle vara att rubba Guds förlåtelse. Därför blev det nedtystat, säger Ventin.

Samtidigt som man redan förlåtit övergreppen internt fanns det ingen lag på 1960-talet som skulle ha tvingat någon att rapportera till myndigheterna. För Reino Halonen var det fel. Det aldrig borde ha gått till som det gjorde. Pedofili går emot offrets fria vilja och är därför en synd. Men också förövaren lider.

– Bägge lider. Det är viktigt att man ställer upp för offret i situationer som det där. Hjälper dem att överleva. Vi kanske förlåter den som ångrar sig. Men den världsliga rätten måste också döma, säger Halonen.

Trots det har de inte sett att systemet med förlåtelse behöver ses över.

Precis som Lennart Ventin säger, så anser Borgå Fridsförening att troslivet i Finland är på fallrepet, att samhället är dekadent och att kyrkan är svag. De anser att många överger Bibelns ord. Och när dessa laestadianer säger att de har rätt med sin levande tro och de andra har fel, så är det inte de själva som säger det.

– Vi dömer ingen. Gud dömer. Det står i Bibeln. Dagens samhälle är egocentriskt, och när man bara talar om sig själv så glömmer man Gud, säger Halonen.

Raija Vesterinen håller helhjärtat med.

– Det finns så mycket illabefinnande i samhället.

Vesterinen tror utan tvivel att Gud finns. Hon tror också att Bibeln har gett henne och hennes man ett gott förhållande. Giftermålet har hållits ihop tack vare att de lever enligt sin tro.

– Den har gett oss stor välsignelse. Vi har sju barn.