En folkvandring i vår tid
Flykten som gick från Mosul i Irak och slutade i förläggningen Poppel i Borgå var full av strapatser, storm på Egeiska havet och farliga gränsövergångar.
BORGÅ I Mosul i Irak blev situationen bara värre och värre. Den extremistiska rörelsen Islamiska staten, IS, hade kontroll över allt och alla.
– Vi hade ingen polis, ingen förvaltning, ingen militär, bara IS, säger den unga familjefar som vi träffar på flyktingförläggningen i Johannisberg. Han och hans familj, hans bror, hans fru och deras lilla babyflicka hör till de flyktingar som anlände allra först till Borgå när förläggningen inledde sin verksamhet för några veckor sedan.
Vi kallar honom Ali och hans fru Leyla, två mycket vanliga namn i Irak, men det är inte deras riktiga namn. De har lovat berätta om sin väg från hemmet i Mosul till Borgå.
– Vi fick inte röra oss utanför vår hemstad, om de hittade oss på fel plats kunde IS skjuta oss.
– För mig som kvinna var det omöjligt att alls gå utanför huset utan min man, säger Leyla. Och om jag gick ut måste jag täcka mitt hår och gå i heltäckande dräkt. Under hela det sista året i Mosul var jag som i fängelse. Tidigare, innan jag fick mitt barn, har jag jobbat som lärare i fysik i en skola på andra stadiet, men det var före IS.
– Det var till och med förbjudet för oss kvinnor att i vårt eget hem stå i ett fönster så att någon kunde se oss utifrån.
– Min bror är bara 21 år, han har ännu inte ordentlig skäggväxt och kunde därför inte gå i helskägg som IS beordrade, säger Ali. Därför blev han flera gånger trakasserad av IS.
Mellan två eldar
Det var ändå inget lätt beslut att lämna sina familjer och sitt hem och bli en del av flyktingströmmen mot Europa.
– Det var svårt att bestämma sig för att lämna allt, säger Ali. Vi försökte leva så gott det gick i Mosul, men det blev för farligt, vi var hela tiden rädda för våra liv.
– Vi var mellan två eldar, mellan den irakiska armen och IS. Armen bombade Mosul som om alla som bor där skulle höra till IS. Med urgamla flygvapen med dålig träffsäkerhet bombade de vår stad.
Ali är diplomingenjör och jobbade vid ett byggföretag.
– Jag försökte så långt det var möjligt undvika direkt konfrontation med IS. De krävde pengar för att vi skulle få bygga, det var ren maffiaverksamhet. Jag har alltid vägrat betala och hade inte några goda relationer med IS.
– Beslutet att fly gjorde vi bara två dagar innan vi gav oss av.
De flydde från Mosul i en lastbil, till staden ar-Raqqa i Syrien. Därifrån tog de sig mot gränsen till Turkiet, gick över gränsen till fots men tog sedan buss till staden Gaziantep. Därifrån åkte de genom Turkiet till Izmir vid Egeiska havet. Under tre dagar i Izmir ordnade de med resan över till ön Samos som hör till Grekland.
– Vi betalade 1 200 dollar per person i ett kontor i Izmir och fick höra att vi ska vara klara för avfärd klockan 3 på morgonen.
Storm på havet
Ett femtiotal personer hade samlats vid hamnen i Samos mitt i natten. En polisbil närmare sig och båtägaren bad flyktingarna att gömma sig, att söka sig till ett mörkt hörn av hamnen. Det var helt klart att polisen såg flyktinggruppen, men tydligen var de införstådda med arrangemangen.
Därifrån fördes gruppen i minibussar vidare mot den plats där de kunde kliva på gummibåten som skulle föra dem över till Samos.
– Det var viktigt att vi var så tysta som möjligt, säger Ali. Vi hade gett vår lilla flicka litet sömnmedicin, inget farligt, sömnmedicin för barn, för att hon inte skulle vakna och börja gråta.
Det var storm och vågorna gick höga. Nästan hälften av gruppen bestämde sig för att de inte vågade sätta sig i gummibåten och det var bara 27 personer som klev ombord, bland dem Ali, Leyla, deras lilla dotter och Alis bror.
– Vi hade bara kommit 700 meter från stranden när en stor våg sköljde över båten och fyllde den med vatten. Vi kastade våra väskor i havet, allt onödigt åkte över bord när vi kämpade för våra liv. Också min telefon försvann den natten, liksom våra pass. Vattnet kändes kallt och det var mycket salt. Min lilla flicka blev så rädd. Våra kläder var genomvåta, det var svårt att röra sig.
– Vi öste båten med våra vattenflaskor. Båtmotorns kåpa skruvades loss och användes som öskar. Vi lyckades tömma båten så mycket att den kunde styra tillbaka mot den turkiska stranden.
– Klockan 6.30 lade vi ut igen. Det tog oss nio timmar att nå Samos. I bra väder lär man klara sjöresan på en till två timmar. Den dagen var det bara tre båtar med flyktingar som tog i land på Samos.
Väl på grekisk mark gick familjen genast för att anmäla sig hos polisen i hamnen.
– Vi berättade att vi inte har några pass eftersom de svepts ut i havet. Polisen bara konstaterade att det inte var första gången de hörde den historien.
Farliga gränser
Från Samos tog familjen flyget till Aten och tänkte därefter åka vidare norrut i Europa med tåg. Men tågstationen i Aten var överfull.
– Det gick inte att boka biljetter, säger Ali. Det fanns fullt med folk överallt, de levde så gott det gick där på tågstationen, i väntan på ett tåg som kunde ta dem norrut.
Från Aten kom de ändå så småningom till Makedonien, men de två följande gränserna var mycket svåra att korsa. Gränsen till Serbien kunde de ta sig över en kall natt, efter att ha gått en lång väg till fots. Ali bar på bagaget och på dottern och alla var till sist så trötta att de var nära att ge upp och gå direkt i händerna på polisen.
Att korsa gränsen till Ungern krävde ännu mer strapatser, och pengar, eftersom de fick betala två olika människosmugglare, som båda lämnade dem och många andra flyktingar i sticket, först i en skog och till sist i en majsåker alldeles intill gränsen.
– Som en sista utväg gick jag till en bondgård i närheten och bad människorna där att hjälpa oss, att hjälpa vårt lilla barn, säger Ali. Först ville de inte bli involverade, sedan ändrade de sig och hjälpte oss att få dit en taxi, inte mot betalning utan bara av medmänsklighet och omtanke.
Med taxin åkte familjen till Budapest, till ett hotell som tog emot gäster utan pass och andra identitetshandlingar och som härbärgerade många arabiska flyktingar. Från Budapest fortsatte resan till Wien, Hamburg, Köpenhamn, Stockholm. I Stockholm tog familjen Viking Line över till Helsingfors.
– Vi visste nästan från början att det är Finland som är vårt mål, säger Ali. Jag har läst mycket om Finland, om den goda utbildningsnivån och hälsovården.
Drömmen om körkort
Den första inkvarteringen blev en tillfällig flyktingförläggning på Nylandsgatan i Helsingfors. Därifrån flyttades familjen till ett hotell i Tattarmossen, där det var så kallt att de fick sova i ytterkläderna och där innehavaren snålade med maten "eftersom han fick en så liten ersättning av staten". Nu bor de i ett rum i Poppel i Johannisberg och väntar på att så småningom få träffa migrationsmyndigheterna.
– Vi har förhörts av polisen två gånger, men ännu har Migri inte tagit kontakt, säger Ali.
– Vi är lyckliga över att vara här, att få leva i fred. Man har sagt oss att det tar tio till fjorton månader innan vi får besked om vi kan beviljas asyl.
Resan var ändå mycket mer farofylld än de var förberedda på.
– Jag vet inte om jag skulle ta samma beslut i dag, när jag vet hur det är, säger Ali. Det är så många ensamma män som kommer och jag tror att de är smartare än jag var. Resan är alltför farlig för kvinnor och barn.
– Jag tänker på alla som blev kvar i havet.
Leyla har en önskedröm som hon hoppas kunna uppfylla.
– Först måste vi förstås få uppehållstillstånd och sedan skulle jag gärna vidareutbilda mig, till exempel till farmaceut. Men det som jag drömmer om, det är att kunna ta körkort, att få köra min egen bil.