Närståendevårdare överväger förening
En förening skulle underlätta samarbetet med kommunen. Men den kräver också en bristvara: engagemang och tid.
ÖSTNYLAND När Ulf Lindqvists fru fick diagnosen Parkinson så tog han på sig ett inofficiellt jobb. Han blev en av Finlands tiotusentals närståendevårdare. I dag är det ett jobb som pågår mer eller mindre dygnet runt, där Lindqvist sköter om sin fru så gott det går.
Så har det pågått sedan början av 1980-talet.
Det är ett tungt jobb som kräver kunskap om allt från medicinering till lyftteknik.
– Till exempel föll hon och slog huvudet i spisen. Jag hade inte styrkan att lyfta upp både henne och rollatorn. Det är ett påfrestande jobb.
Förening i regionen
Lindqvist är en av ett trettiotal intresserade som dök upp på Äppelbackens servicecenter i Borgå på onsdagskvällen för att diskutera möjligheterna att starta en förening för närståendevårdare i regionen.
Med en förening kunde man höras bättre; ha en gemensam röst när man kommunicerar med staden. Själv tror Lindqvist att det är viktig.
– Det är inte lätt att se till sina rättigheter. Närståendevårdare får inte den uppskattning de förtjänar.
Personligen har han valt att inte bli "officiell" närståendevårdare, det vill säga att inte ingå avtal med kommunen och därmed få ersättning för jobbet.
– Summorna är små, och dessutom beskattas de. Pappersexercisen är också omfattande. I stället försöker jag medvetet hitta de där stunderna som jag kan tänka på mig själv.
Matti Mäkelä från paraplyorganisationen Förbundet närståendevårdare och vänner, som håller i trådarna den här kvällen, hoppas på att regionens närståendevårdare faktiskt lyckas organisera sig. Det har funnits en förening i Borgå, men verksamheten tynade så småningom ut.
– En förening ger mera synlighet. Man får bättre fram sitt ärende och driver närståendevårdarnas sak. Samarbetet med kommunen blir också bättre. Det bästa vore kanske en regional Östnyländsk förening för alla kommuner.
Det finns en rad frågor som kräver uppmärksamhet, däribland stödmekanismerna. Det är upp till kommunerna att tolka lagen, något som också lett till att antalet närståendevårdare som får ersättning varierar stort. Till exempel har Lovisa lite fler än landet i snitt, medan Borgå har färre. Lappträsk har å sin sida klart fler.
För Borgås del finns också en vattendelare som ägde rum 2009 då antalet närståendevårdare som fick stöd sjönk dramatiskt.
– Då ändrade man på kriterierna och måste därför säga upp alla avtal. När man skapade nya föll en stor del ur systemet eftersom kriterierna blev strängare, säger Mäkelä.
Förbundet närståendevårdare och vänner brukar också, för att driva sin sak, citera siffror som Tammerfors stad räknat ut. Ett kontrakt kostar 13 200 euro per år. Om den möjligheten inte fanns så skulle man vara tvungen att ersätta vården med någon annan.
– Motsvarande vård kostar kommunen omkring 49 000 euro per år. I praktiken kan man då säga att kommunen sparar mellan 30 000 och 50 000 euro per år, beroende på hur man räknar.
Kräver eftertanke
Onsdagens träff på Äppelbacken var på Parkinsonföreningen och Ritva Stråhlmanns initiativ. Också hon ser en förening i Östnyland som viktig. Hon ser runt i salen och på de många ansiktena.
– Den här kvällen visar att här finns många som verkar tänka lika.
Det gör också Kirsi Oksanen, servicechef i Borgå, som dök upp på evenemanget. Hon uppmuntrar regionens närståendevårdare att organisera sig.
– Samarbetet skulle förenklas avsevärt. Det är lättare att föra en dialog.
När evenemanget slutar kring åttasnåret på kvällen är flera av deltagarna klokare, men något beslut kommer man inte fram till, trots Matti Mäkeläs entusiastiska frågor om vilka tre som vill starta det hela.
Ritva Stråhlmann anser ändå att det är en sak som kräver eftertanke.
– Man förbinder sig, och ledig tid är inte något som närståendevårdare har mycket av. Därför tror jag att det kräver eftertanke. Men vi återkommer till förbundet när vi bestämt oss.