Mentera har en fullspäckad höst
Psykpatientsföreningens höst börjar inte bara med medlemmarna i åtanke. Också anhöriga hittar hjälp hos föreningen.
LOVISA Lovisa Mentera, som har ett femtiotal medlemmar som lider av allt från schizofreni till bipolaritet och depression, satsar på program för såväl anhöriga som de egna medlemmarna den här hösten.
Hösten inleds med anhöriggruppens föreläsningskvällar. Michaela Silfvast, handledare i föreningen, säger att det handlar om att ge stöd också åt anhöriga och andra närstående.
Den första föreläsningen äger rum den 5 november och har temat mentalvårdstjänster och social rehabilitering i Lovisa. Den 10 december besöker en psykoterapeut klubben för att tala kring temat när en anhörig insjuknar.
– Tillställningarna är öppna för allmänheten. Tanken är att man inte ska känna sig ensam i situationen. Det gäller inte bara familjen, utan också nära vänner, säger Silfvast.
Nästa år börjar också de månatliga temakvällarna för anhöriga. Programmet är ännu inte helt spikat, men tanken är att man ska ha någonstans att vända sig för stöd och hjälp.
Behovet av en förening som Mentera är stort. Det gäller såväl de femtio medlemmarna som den dubbla mängden anhöriga och vänner.
– Ingen klarar sig utan stöd, vare sig våra medlemmar eller deras familjer. Hit kan man komma för att åtminstone få information om vart man kan vända sig.
Bland föreningens medlemmar råder nu också en pirrig nervositet. En del har nämligen börjat öva på en teaterpjäs som har premiär på mentalvårdsveckans seminarium den 19 november.
Pjäsen, som heter Sakari efter protagonisten, är resultatet av improvisation. Gruppen har träffats regelbundet för att skapa en berättelse som inte är bunden till de egna liven, men som kunde vara det.
Satu Laaksonen deltar i pjäsen, trots en viss skepsis från början. Efter en del arbete har det ändå börjat löpa på.
– Vi började processen med att skapa Sakari. Vilken person är han? Vad har hänt?
– Sakari har varit med om en massa tråkiga upplevelser. Studierna halvfärdiga, han blev utbränd. Därifrån tar berättelsen vid. Det är allmängiltiga problem som kan gälla vem som helst, fogar Kari Jyrikari in.
Lär sig nytt
Pjäsen är inte bara en kul grej, utan ger också perspektiv på det egna tillståndet. För Satu Laaksonen har det betytt en resa där hon fått mer förståelse för att hon inte är ensam om sina bekymmer.
– Även om det är teater så fick det mig att tänka att mentala problem kan drabba vem som helst. Att det finns andra än jag, att jag inte är en freak.
– Dessutom krävs det självsäkerhet och mod att ställa sig på scen, säger Merja Grönberg.
– Och så är det otroligt viktigt att prata om mentala sjukdomar, säger Piia Miettinen.
Regissören Minna Karhu fick höra om projektet och tog genast emot chansen. Hon säger att man fort kom fram till att berättelsen inte kunde baseras på någon enskild deltagare historia, utan att man måste skapa en ny.
– Det kändes ändå rätt att ta sig an det här via processdrama. Via en fiktiv person. Jag har själv en anhörig med mentala problem och vet hur svårt det är att få hjälp. Därför var det här viktigt för mig.