Stödfamiljen gör ett viktigt jobb
När stödfamiljen rycker in får småbarnsföräldrar nya krafter att orka med vardagen.
BORGÅ Ett par gånger i månaden fylls Anne-Louise Nilssons och Ulf Forsbloms hus av liv och rörelse när två femåriga småflickor kommer på besök, oftast över helgen. Då plockas leksakslådan och sagoböckerna fram, och Anne-Louise och Ulf får vara föräldrar för ett par dagar.
Paret ingår i Borgå stads nätverk av stödfamiljer, en vanlig familj som hjälper småbarnsfamiljer när dess egna krafter inte riktigt räcker till. Ensamhet, trötthet, anhöriga som bor långt bort – orsakerna kan vara flera till varför stödfamiljen rycker in med avlastning.
Värmländska Anne-Louise och Borgåbisin Ulf träffades på Sverigebåten för tio år sedan. Kärlek uppstod och Anne-Louise flyttade till Finland.
Ingen av dem har barn sedan tidigare, men har tät kontakt med syskonbarnen. De drömde om att huset snart skulle fyllas av egna barns skratt och lek. Det var tunga år när drömmen inte gick i uppfyllelse.
– Det blev lite tråkigt också med bara oss två, säger Anne-Louise på sitt franka sätt och Ulf nickar.
Så föreslog Anne-Louise att paret skulle bli stödfamilj i stället. Ulf var genast med på noterna. Det var för tre år sedan.
Maria (fingerat namn) är mamma till en av flickorna som Anne-Louise och Ulf är stödfamilj för. Maria berättar att hon har en kronisk sjukdom som gör henne mycket trött.
– Jag ser inte sjuk ut, och jag kan göra normala saker men jag har väldigt lite ork. När man har ett litet barn behövs mycket ork.
Dottern var drygt två år och familjen nyinflyttad till Borgå utan anhöriga som kunde ställa upp med avlastning. Tillsammans med Borgå stads social- och familjetjänster kartlade man vilka möjligheter det fanns att få stöd och avlastning.
– I den vevan knöts kontakten med Anne-Louise och Ulf, och det har fungerat jättebra. När min dotter räknar upp vilka människor som är viktiga för henne finns alltid de två med på listan.
Utbildning först
Vi sitter vid köksbordet i Anne-Louises och Ulfs hemtrevliga trähus i Tolkis. Ute river höstblåsten men här inne är det varmt, tyst och stilla. Trädgården är stor och spännande, en lekstuga skymtar i backen. Katterna Sture och Stina syns inte till. I sovrummet skvallrar böcker, sängar och leksaker om att det ibland finns barn här. Efter några år som stödfamilj har Anne-Louise och Ulf blivit vana vid nya rutiner, de är öppensinnade och beredda att lära sig mer om föräldraskapet efter hand.
– När flickorna är här blir det liv i huset. Då får vi också leka och ha skoj. Åka i pulkabacken på vintern och göra sådant som man sällan gör när man inte har barn. Det känns bra att kunna hjälpa också, säger Ulf.
Innan man kan bli stödfamilj ska man godkännas av stadens social- och familjetjänster. Dessutom ska man gå en utbildning, och en sådan kurs ordnar Borgå stad och Mannerheimsbarnskyddsförbund med början i oktober (se artikel intill).
– Det var lite nervöst när vi fick besök av socialarbetaren, för man blir ju på sätt och vis utvärderad, säger Ulf.
Men Anne-Louise konstaterar att de båda är jordnära personer och de resonerade att om de inte passar för det här, så är det bara så.
– Vi fick svara på olika frågor, till exempel varför vi vill bli stödfamilj. Och så granskades huset och omgivningarna, hur lämpliga utrymmen vi kunde erbjuda.
Utbildningen var ganska krävande, inte minst för att materialet märkligt nog fanns endast på finska. Efter genomförd utbildning och grönt ljus från stadens familjearbetare tog det inte lång tid innan paret besöktes av en ensamstående mamma och hennes ett par år gamla dotter.
– Dem var vi stödfamilj åt i cirka ett år, innan de flyttade från Borgå. Sen fick vi ganska snabbt flickorna, som nu har varit hos oss regelbundet i par års tid. De är jämnåriga och trivs nästan bäst när de är här tillsammans.
Fint få följa utveckling
Anne-Louise och Ulf gläds över att få följa med hur flickorna växer och utvecklas.
– Vi gör vanliga saker tillsammans. Flickorna hänger med när vi besöker Ulfs släktingar, när vi är ute med båten eller jobbar i trädgården. Vi bakar tillsammans, och ofta leker flickorna för sig också.
En trappa upp lägger Ulf sista handen vid det nya sovrummet. När Anne-Louise och Ulf flyttar upp får småflickorna en hel barnkammare intill köket för sig själva.
Anne-Louise och Ulf säger att de kanske har haft tur med "sina" flickor. Det har knappast varit några problem alls med hemlängtan, trots eller andra tvister som lätt uppstår i en barnfamilj.
– Vi har avtalat att flickorna tillbringar ett veckoslut i månaden här. Sen kan man förstås komma överens om mer tid ifall det finns behov. Familjearbetets handledare stöder oss när vi behöver.
Nu funderar Anne-Louise och Ulf på om de ska gå ett steg längre och ansöka om att bli fosterföräldrar. Men det är ett stort beslut som kräver eftertanke. Livet är ju ganska bra så här. Det är roligt när flickorna kommer, och bra när de åker.
– Vi kan verkligen rekommendera andra att bli stödfamilj. De här åren har gett oss enbart positiva erfarenheter. Jag tror att alla inblandade är nöjda, säger Anne-Louise.