En blev sextioen i Storskogen
Att driva upp plantor av sällsynta växter i en trädgård och sedan återföra dem till naturen är en ny skyddsmetod i Finland. I går fick den sista kända sötvedeln i Sibbo Storskog sällskap av sextio nya plantor.
SIBBO Aapo Ahola vet vart vi är på väg men han besluter sig ändå för att granska rutten med sin precisions-gps. För med gyttret av små och lite större stigar i Sibbo Storskog är det lätt hänt att skogsvandringen blir betydligt längre än man planerat. Apparaten bekräftar ändå att vi är på rätt spår, så den lilla gruppen lyfter upp sina spadar och blåa kassar fyllda med sötvedelsplantor och fortsätter framåt.
Förutom Ahola, som är forskningsplanerare för konsultföretaget Faunatica är även ESCAPE-projektets (se faktaruta) koordinator Sanna Laaka-Lindberg, fröbanksansvariga Mari Miranto och trädgårdsmästare Marita Tiiri med på exkursionen.
Sötvedeln är en växt som med råge uppfyller definitionen på extremt utrotningshotade arter. Förutom i Sibbo Storskog har den de senaste åren påträffats endast i Suomusjärvi i Salo.
– Fast när jag i sommar kartlade situationen i Salo lyckades jag inte hitta en enda, men här i Sibbo finns åtminstone en sötvedel kvar, säger Ahola.
Ett unikt projekt
Fyrväpplingen håller på med ett verkligt pionjärarbete: Att förstärka sötvedelsbeståndet i Sibbo är en del av ESCAPE-projektet, som i sin tur är det allra första i sitt slag i Finland. Till projektet hör bland annat att driva upp plantor av hotade arter utanför deras naturliga miljö och sedan för dem tillbaka till naturen. Metoden kallas ex situ-bevarande.
– I England har man framgångsrikt skyddat arter på det här sättet men i norden är det här något helt nytt. Jag tror att ESCAPE-projektet är det första i de nordiska länderna, säger Laaka-Lindberg.
ESCAPE har flera olika delprojekt, Laaka-Lindberg berättar att man till exempel nästa vecka ska återinföra en mossart i Tavastehus.
– Det är ett ännu mer unikt företag än att återinföra baljväxter. Jag vill tacka Marita och våra andra trädgårdsmästare som lyckas få skogsarter att växa i trädgårdsförhållanden. Utan dem skulle det här inte vara möjligt.
Miranto och Tiiri berättar mera om sötvedelns resa från Storskogen till Helsingfors och tillbaka igen.
– Fröna har samlats in härifrån åren 2013 och 2014. Första året planterade vi fröna direkt i jorden vid Botaniska trädgården i Gumtäkt men de grodde inte. Eftersom sötvedeln är en ärtväxt måste man först skära ett snitt på frönas yta innan de börjar gro. När vi gjorde det började de växa.
Men uppdrivningen har ändå haft sina dramatiska stunder.
– Under vintern måste vi evakuera plantorna till värmen i växthuset i Kajsaniemi och vi har också haft sniglar på besök, säger Tiiri.
Nu ser de sextio, drygt tio centimeter höga plantorna ändå frodiga och välmående ut.
– De har vuxit helt förbluffande bra, säger Ahola.
Minskande livsmiljö
Vi når fram till skyddsområdet som vikts för sötvedeln med stöd av naturskyddslagen. Området sluttar i sydvästlig riktning men i övrigt skiljer det sig inte från en vanlig nyländsk skog.
– Sötvedeln trivs i frisk moskog, vilken är den vanligaste skogstypen i Södra Finland. Så ur den synvinkeln kan man undra varför den är så sällsynt. Man tror att sötvedeln lidit av att man inte längre släpper ut kor på bete i skogen och en annan sak är att skogsbränder blivit betydligt mer sällsynta nu för tiden, säger Ahola.
Han går för att märka ut skyddsområdet med fiberband medan Laaka-Lindberg, Miranto och Tiiri grabbar tag i spadarna. För att sötvedelsplantorna ska få en bra växtstart måste de röja undan mossa och blåbärsris. De har först planer på att rensa marken på cirka en kvadratmeter stora områden vilket skulle ge plats för nio växter var. Men de kommer snart på andra tankar.
– Om man tar bort vegetationen på så stora områden dröjer det inte länge innan där växer fullt av olika trädskott, säger Tiiri.
Sötvedelsplantorna får i stället växa på rad med tre plantor i varje.
– Hoppas plantorna klarar sig, vi kommer att följa upp situationen årligen, säger Laaka-Lindberg.
Ahola kommer in på frågan om sötvedelns ekologiska betydelse.
– Det är en art som förr var betydligt vanligare och som har en plats i den finska naturen. Som namnet säger har växten en söt smak och många däggdjur, insekter och larver tycker om den. Ute i världen finns det utrotningshotade insekter som lever endast i närheten av sötvedel. Sådana har man inte påträffat i Finland, men kanske vi någon dag får se någon av dem här i Sibbo.