Flyktingarna angår oss
En diskussionskväll om flyktingar lockade en fullsatt sal på traditionscentrum Kuggom på torsdagskvällen.
LOVISA I början av 1990-talet satt Emina Arnautovic och tryckte i grannens källare vid sin hemgata i Kozarac i Bosnien-Hercegovina. Tillsammans med ett trettiotal andra lyssnade hon på ljudet av granater som slog ner i staden.
Fyrtioåtta timmar senare steg de ut till en kompakt tystnad i ett öde landskap.
Allén var söndersprängd. Husen var söndersprängda. Längs gatan låg söndersprängda kvarlevor av de som inte hade hunnit ta skydd. Mest de gamla och långsamma.
När soldaterna började stjäla och registrera folk bestämde hon sig för att lämna landet.
Snart fann hon sig i Finland och Närpes som kvotflykting, dit hennes man anlänt någon månad tidigare med hjälp av Röda Korset.
Integration är små saker
Spola framåt till 2015. På torsdagskvällen är det en tyst skara som lyssnar på Arnautovic berättelse. Hon, Elisabeth Rehn och Lovisas grundtrygghetsdirektör Carola Klawér är i Kuggom på inbjudan av SFP för att diskutera temat "Flyktingar - angår de oss?".
– Jag misstänker att min roll här är att vara flyktingen, säger Arnautovic med en stor dos självironi.
På sätt och vis har hon rätt. Hon vet varför man väljer att lämna sitt hem och hur det känns att komma till ett nytt land. Hon har inte heller något emot att alltid vara invandraren och aldrig finländare fullt ut.
– Jag upplever att min bakgrund ger mig styrka.
I sin berättelse tar Arnautovic upp exempel om hur det är att komma till ett nytt land, och hur det är att integreras. Det handlar om små saker, som det konstanta köandet som vi finländare tycks älska och som i början tycktes obegripligt. Och hur man på dagiset låter barnen sova utomhus trots kylan.
Hur man efter krigstraumat ska lita på att man faktiskt kan lämna över sitt barn till någon man inte känner.
– Jag var separerad från min dotter en tid under kriget. När vi återsågs bestämde jag mig för att aldrig lämna henne igen. I Närpes skulle jag sedan lämna henne på dagis, och förväntades lita på att det ni säger stämmer. Att ni tar hand om henne.
De förändrade stämningarna, där de högljudda invandrarkritikerna tycks ha blivit överröstade av en liberal majoritet, kommer inte som någon överraskning.
– Det är jättehärligt. Jag har alltid vetat att ni finländare inte är hjärtlösa. Det är bara att saker måste processas lite innan folk kommer i gång.
Angående integration ser hon det som en väg åt två håll. Integration gäller inte bara de som kommer till Finland.
– Det är inte lätt heller för "vanliga" finländare att vakna upp med något de inte förstår. Mångkulturalitet borde vara något som alla ska lära sig.
Fördomar och barn
När Elisabeth Rehn stiger upp i talarstolen är det för att pricka hål på de värsta fördomarna. Som att varför det bara är män som kommer, som dessutom ser relativt städade ut? Och varför har de smarttelefoner?
Telefonen är ett sätt att hålla kontakt med dem där hemma. Och resan hit är otroligt tung. Kvinnors fysik inte är densamma som männens.
– Männen finner vägen hit. Ingen lämnar sin familj om den inte måste. Dessutom finns ett direkt hot mot män. Tänk på Srebrenica för 20 år sedan. 8 000 män slaktades på tre dagar. I dag utgör ISIS samma hot.
Det viktigaste är enligt Rehn är att tänka på barnen. Av de asylsökande kommer en stor del att stanna kvar och bli finländare. Så småningom växer barnen upp.
– Det är farligt att lämna trauman hos barn. Att de inte är lika värd som andra. Vad man än tänker om föräldrarna så är barnen är oskyldiga. När de kommer hit så ska de känna att de är fullvärdiga medlemmar.