"Vi hade ingen framtid i Irak"
Nameq och Ibrahim från Irak är fjorton och femton år gamla. Sin unga ålder till trots har de redan upplevt mer skräck än många andra under en hel livstid.
KOTKA Vi sitter i en stor brun soffa i grupphemmet Koivula där asylsökande ungdomar under arton år bor. I det lilla vardagsrummet som gränsar till köket och matsalen finns också en television, ett skåp och ett par bord. Inredningen är varken ny eller snofsig men stämningen i hemmet är familjär. Rummet med soffan gränsar utan vägg till matsalen och intill den finns ett tillredningskök där lunchen förbereds då vår intervju börjar. Det är hela tiden liv omkring oss. En del ungdomar säger hej då de går genom rummet, andra slår sig ner för att följa diskussionen.
Framför mig har jag Nameq som är fjorton år och Ibrahim som är femton. Tack vare en tolk vi anlitat kan pojkarna berätta sin historia på sitt modersmål arabiska.
Bägge har flytt kriget i Irak. De beskriver landet som ett fängelse där de inte fick gå i skola och där ingen vågade röra sig utomhus. Vuxna som hade bra utbildning, någon var läkare en annan journalist, såg ingen framtid för sina familjer i landet. Den som inte var av samma åsikt som regimen eller som tillhörde fel religion löpte risk att avrättas.
I Nameqs familj var det fadern som fattade beslutet om att familjen skulle fly till Turkiet 2013. Ett och ett halvt år senare beslöt sig fem söner att resa vidare eftersom livet i Turkiet var svårt för flyktingar. I Ungern splittrades skaran. Nameq vet inte vad som hänt två av hans bröder. De två andra finns i Finland och en av dem kom också till Kotka. Men eftersom han fyllde arton år samma vecka som de anlände kunde han inte bo kvar i grupphemmet för minderåriga.
Minnen som väcker känslor
Nameq har funnit en vän i Ibrahim. Deras blickar söker sig ofta till varandra och då Nameq får tårar i ögonen är det Ibrahim som varsamt stryker vännens kind.
Under intervjun finns också några personer ur personalen med i bakgrunden. De lyssnar på vår diskussion men blandar sig inte i den innan de tycker att våra frågor blir för personliga. Grupphemmet har inga psykologer och om ungdomarnas känslor går överstyr finns inte tillräckliga resurser och redskap för att hantera dem.
Vi får inte heller fotografera pojkarna så att deras ansikten syns. Nameq och Ibrahim har inget emot att figurera på bild i pressen, men enligt bestämmelserna måste deras intressebevakare först godkänna saken. Och den dag vi träffar pojkarna har de ännu inte fått sådana.
– Jag vill berätta min historia, säger Ibrahim. Det lättar för mig då jag får tala om mina känslor. Vi pratar mycket sinsemellan vi som bor här och vi gråter tillsammans.
Ibrahim berättar att hans farbröder dödades i Irak och att även andra bekanta försvann. Att fly var enda möjligheten och första anhalten var Turkiet. Från Istanbul flög han till Aten och därifrån fortsatte resan via Makedonien till Ungern.
Endast vatten som matsäck
Såväl Nameq som Ibrahim kom med i varsin grupp som anlitade människosmugglare. Bägge åkte i lastbil från Ungern norrut. För Ibrahim gick färden till Stockholm och sedan norrut till finska gränsen. Via Kemi och Uleåborg har han kommit med tåg söderut. Hans resa dröjde sex dygn och allt han fick av smugglarna var vatten. Resan kostade honom alla pengar han hade, tvåtusen euro. Inga säkerhetsgarantier gavs, flyktingarna i lastbilen skulle bara hålla sig tysta.
Nameqs resa blev hela fyrtioen dygn lång. Slutligen kom han med båt till Finland men han vet inte från vilket land båten avgick och inte heller till vilken stad. Han hade femtusen euro på sig då resan startade och största delen av pengarna tog smugglarna. Resten gick till mat. I flyktpriset ingick inte annat än lastbilsturen och vatten.
– Ville vi ha mat måste vi själva gå ut och köpa den. Vi var rädda att polisen skulle hitta oss och därför skickades alltid bara en person ut för att köpa mat till alla.
Ibland var färden extra vådlig. Passagerarna i lastbilen kunde känna hur fordonet krängde. På de bästa vägarna fanns streck i asfalten med uppgift att varna de förare som kanske somnat och var på väg att köra av vägen. Nameq hörde flera gånger de här ljuden. Slutligen gick de upp för passagerarna att deras förare drack alkohol under resan.
Ser fram emot att lära sig finska
De första dagarna i Finland hade Ibrahim svårt för att vara ensam och därför fick han bo med sin syster som är myndig. Men sedan flyttades han till grupphemmet Koivula och där flyter vardagen på rätt bra. Ungdomarna får busskort för att ibland kunna besöka sina släktingar som bor på andra håll i staden.
– Jag tycker också om att spela fotboll, att simma och att gå på gym, säger Ibrahim.
Alldeles i dagarna har både Nameq och Ibrahim börjat studera finska. Nameq som kom från en annan flyktingförläggning till Kotka har hunnit lära sig vissa grunder i språket. Bland annat kan han böja vissa verb och säga att hur gammal han är. Ibrahim kan tillsvidare bara säga hej och tack.
– Jag vill skaffa mig en bra utbildning, säger Ibrahim. Det var omöjligt i Irak men här vill jag gärna jobba inom vårdbranschen för att kunna hjälpa människor som har det svårt.
När Nameq ska berätta om sina framtidsdrömmar stiger tårarna i hans ögon. Det enda han drömmer om är att få vara tillsammans med sin familj.
Trots den tunga flykten genom Europa, som präglats av ensamhet, hunger, törst och ovisshet, verkar Nameq och Ibrahim må bra i dag. Åtminstone ser det ut så på ytan. De har rena och snygga kläder och tuffa frisyrer.
– Ja, här har vi allt som vi behöver, säger de. Vi får god mat, allt från kött och grönsaker till ost och ägg, och vi får äta så mycket vi orkar. Alla är snälla mot oss och hemmet är trevligt.
Men bakom fasaden finns alla minnen. Från ett land som inte längre är deras hemland. Minnen av släktingar och vänner som dött. Saknaden efter familjemedlemmar vars livsöden man inte känner till. Längtan efter en syster, en bror, en mamma eller en pappa som inte längre bor under samma tak.