"HRT är de stora städernas leksak"
– För en liten kommun är det svårt att få sin röst hörd inom Helsingforsregionens trafik HRT, säger Christel Liljeström (SFP) som representerar Sibbo i samkommunens styrelse.
SIBBO När Sibbo år 2012 gick med i HRT ökades inte antalet styrelseplatser. Så Sibbo, liksom Kervo, får nöja sig med en suppleantplats. Men eftersom Christel Liljeström är Sibbos enda representant får hon ändå sitta med på alla möten men har inte rösträtt och får heller inte framföra egna förslag.
– Men jag får säga mina åsikter och de ordinarie styrelsemedlemmarna lyssnar. De lyssnar, men hör inte. HRT är de stora städernas leksak.
För två veckor sedan behandlade kommunstyrelsen i Sibbo kommunens utlåtande till HRT:s preliminära verksamhets- och ekonomiplan för åren 2016–2018. Där väckte både kostnadsfördelningen och själva trafikupplägget kritik.
– Vi upplever att Sibbo inte riktigt får valuta för pengarna. Vår andel av finansieringen ökar men vi får inte service i samma proportion.
Matartrafiken inget för glesbygden
Enligt Liljeström är det HRT:s princip om att busslinjerna ska fungera som matartrafik, som kör passagerare till spårtrafiken som ställer till det i Sibbo.
– I tätt bebyggda områden fungerar systemet med matartrafik bra, men för dem som bor på glesbygden i Sibbo och Kyrkslätt betyder det många byten och en icke-optimal tidsanvändning. Om jag själv ska åka kollektivt till Helsingfors måste jag i värsta fall först gå till hållplatsen, sedan ta bussen till Nickby och sedan en annan buss till tågstationen i Kervo. Därifrån kan jag åka till Helsingfors centrum. Det blir alldeles för många byten, så liksom många andra tar jag bilen i stället. Det här leder till att Sibbo betalar för bussar som kör omkring tomma.
– Det råder en väldig trängsel och yrsel vid plattformarna på Järnvägstorget. Kampens busstation är ett lyxigt ställe i jämförelse.En positiv sak som Liljeström vill lyfta upp är att de direkta bussturerna mellan Nickby och Helsingfors blev fler i augusti. Men det är olyckligt att Nickbybussarna efter HRT:s stora linjeomläggning för ungefär ett år sedan går till Järnvägstorget och inte till Kampens busstation.
Relativt missnöje
Missnöjet med HRT:s kollektivtrafik syns inte bara bland beslutsfattare utan även bland de vanliga kommuninvånarna. När HRT senaste höst för första gången gjorde en undersökning om vad Sibboborna tycker om kollektivtrafiken visade det sig att 77 procent var nöjda. Det här kan verka som en bra siffra men den är betydligt lägre än medeltalet i hela HRT-området där i medeltal 87 procent av invånarna var nöjda med sin kollektivtrafik.
Enligt den preliminära kostnadskalkylen kommer biljettintäkterna att täcka endast 40 procent av de kostnader Sibbo betalar för HRT-trafiken år 2016. Bokslutet för 2014 visar att under det året räckte biljettintäkterna ännu till 55 procent av räkningen. I reda pengar innebär det att den årliga prislappen för Sibbos del förväntas öka från 1,5 miljoner euro år 2014 till 3,04 miljoner euro år 2016. Den viktigaste orsaken är stora infrastrukturprojekt som västmetron och ringbanan som går till Helsingfors–Vanda flygplats.
Liljeström säger att de här satsningarna visserligen gynnar alla i HRT-området åtminstone i någon utsträckning. Men i Sibbo, där subventioneringsandelen alltså förväntas stiga till 60 procent i förhållande till biljettintäkterna, börjar man nå gränsen för när det kostar mer än vad det smakar.
– HRT har en riktlinje om att subventioneringsandelen inte får överstiga 50 procent. Men nu plötsligt anser man att det är okej att andelen i Sibbo och Kyrkslätt stiger till 60 procent eftersom medeltalet i HRT-området fortfarande ligger klart under 50. Jag tycker att man borde införa ett gränsvärde, till exempel vid 55 procent. Allt som går över det borde medlemskommunerna finansiera solidariskt.
Trots utmaningarna längtar Liljeström ändå inte tillbaka till tiden då Sibbo själv upphandlade sin kollektivtrafik.
– Visst är det behändigt att kunna resa med samma kort inom hela regionen. Och det är samhällets linje att kollektivtrafiken ska vara samkoordinerad och samkörd. Men kostnadsutvecklingen och vikten av förståelse för att landsbygden kräver annorlunda linjeplanering än städerna, de är de stora utmaningarna.