Ett hus med själ och aura
När Päivi Storgård klev in i huset Saarnimäki på Sågbacken i Strömfors på mors dag kände hon direkt att det skulle bli hennes hem.
STRÖMFORS Solen skiner över det röda huset med de vita knutarna. Katten Mauno rör sig vant på gården. Än klättrar han i ett träd, än lapar han sol på grusgången väl medveten om att hans beteende ibland retar gallfeber på grannens hundar. Då vi går in för att ta en kopp kaffe följer Mauno nyfiket med. Husets andra katt, Dahlia, syns inte till just då.
I den fridfulla miljön har Helsingforspolitikern, redaktören och författaren Päivi Storgård bott sedan slutet av maj. Här har hon hittat det lugn hon behöver för att skriva sin andra bok som har kärleken som tema.
Hennes första roman "Keinulaudalla" kom ut för ganska precis två år sedan. Personerna i boken finns inte på riktigt men berättelsen bottnar i den erfarenhet författaren själv har av bipolär sjukdom.
Här bodde smederna förr
När hon den här sommaren öppnar sitt hem för allmänheten under evenemanget Lovisa Historiska Hus svarar hon gärna på frågor om både författarskapet och sjukdomen. Men självklart känner hon också till husets historia.
– Här har bott fyra smeder sedan 1793 då huset byggdes. Smederna var så viktiga i byn att de fick två rum för sina familjer medan andra fick nöja sig med ett rum hur många personer det än var frågan om.
Smederna bodde kvar till 1940-talet. Innan Päivi Storgård flyttade in var huset Kyllikki Kanervas hem. Hon var en stor personlighet i byn som gick bort i slutet av fjolåret.
Storgårds bostad är cirka 55 kvadratmeter stor. Den utgörs av en hall, ett badrum, ett rum och ett kök. Interiören i köket och toaletten är från 1930-talet och i något skede tror Storgård att hon låter renovera dem. Annars fascineras hon mycket av det gamla och särskilt bruksmiljöer har alltid stått hennes hjärta nära.
– Jag är en bruksentusiast, säger hon. Min mormorsmor Edit och mormorsfar Gustav jobbade och bodde på Billnäs bruk, så jag har bruksblodet i släkten.
Författarhus redan tidigare
Päivi Storgård hade tillsammans med sin före detta man Johan Storgård ett sommarställe på Mathildedals bruk i närheten av Salo. Då de vistades där började hon forska i Finlands brukshistoria. Tillsammans drev paret också det tvåspråkiga projektet Brukets nyckel som kretsade kring amatörteater.
– När vi skilde oss uppstod ett hål inom mig av saknad till bruksmiljön. När en nära vän till mig sedan berättade om det här huset i Strömfors kom jag hit och tittade. På fem sekunder bestämde jag mig. Här skulle jag bo.
Som en kuriositet nämner hon att författaren Kristina Carlson skrev boken "Maan ääreen" i bostaden intill den som i dag är Storgårds. Carlson fick Finlandiapriset för boken. Men att den författades på Sågbacken visste Storgård inte då hon flyttade dit. Hon upplever ändå att det finns en bra aura i huset.
Storgård talar med värme om Strömfors bruk som samhälle. Under sommaren har hon fått flera nya vänner men än finns det många hon inte känner. Så fort hon råkar på någon av dem presenterar hon sig själv och frågar vem den okända är.
– Det finns ett lugn och en stark gemenskap i den här byn. Folk bryr sig om varandra. Det här är en plats jag kunde tänka mig åldras på för jag vet att det alltid finns någon som bryr sig om hur jag mår och hur jag har det.
Samtidigt som Storgård aldrig känner sig ensam i byn kan hon välja avskildhet om hon så vill. Hon är som mest produktiv med texterna till boken på eftermiddag och kvällar.
Svenskfinland finns även öster om Borgå
Då hon presenterar sitt hem för besökarna på Lovisa Historiska Hus vill hon passa på att lyfta fram hela Östnyland.
– Svenskfinland tar inte slut mot öst vid Borgå. Många Helsingforsbor väljer också att åka västerut för att turista, men det finns mycket intressant att uppleva här i öst.
Storgård vill i framtiden också vara en tillgång för byaföreningen där hon redan är medlem. Strömfors bruk har många fina evenemang att erbjuda, men hon saknar något specifikt som har med platsens historia att göra.
– Den är värdefull och borde lyftas fram. Därför samarbetar jag gärna med dem som bott här i generationer. Inte för att komma och säga vad och hur de ska göra, men för att berätta hur jag med en utomståendes ögon ser på det utbud av aktiviteter som finns i dag.