Järnåldersbyn i Siggböleskogarna
Det har spekulerats och funderats och rykten har spridits längs bygden. Skogsbränder, rödmålade människor och nattliga ceremonier. Vad är det som pågår i de avsides skogarna i Siggböle?
BORGÅ Vägen slingar sig allt kraftigare, terrängen blir gropigare och växtligheten tätare. När du tror du kört fel är du på rätt spår. Inte konstigt att det är få som tar sig till änden av den igenvuxna grusvägen i Siggböle, till Karhukallio.
Vid skogsbrynet står Annamaija Ruttunen och hennes man Juha Ylinen. De är klädda i linnekläder i jordnära färgskala och ser ut som besökare ur en förfluten tid. Regnet faller tungt när de går genom den täta skogen, upp för berget, till den egna järnåldersby, Karhukallio.
Det första man möter på berget är en gammaldags rökbastu och en liten damm som en av bönderna i byn hjälpt dem att gräva. Längre upp på berget står skymtar en stuga, Tapios stuga, och några andra påbörjade byggprojekt. Runtom i byn syns plattformar prydda med benbitar och växter. De har verkligen lyckats skapa ett realistiskt intryck av en järnåldersby.
Hälften av tomten är täckt av aska och gulbrända träd efter skogsbranden som bröt ut i början av juni. Ruttunen och Ylinen berättar att de själva inte var på plats när branden bröt ut, och att de inte vet vad eller vem som orsakade den.
Högtider och offerceremonier
Bakgrunden till Karhukallio går tio år tillbaka. Ruttunen och hennes bror var båda intresserade av att leva ett alternativt liv. De sökte ett ställe där de kunde vara i fred och samlas kring öppen eld utan att leva på någon annans villkor ibland. Det resulterade i att de köpte ett två hektar stort skogsområde i Siggböle 2006. Sedan dess har de i skymundan byggt upp en liten järnåldersby. Förutom de närmsta grannarna har få varit medvetna om vad som händer i Siggböleskogen.
Ruttunen och Ylinen har ingen tidigare anknytning till östra Nyland utan bor vanligtvis i Träskända. Kläderna har Ruttunen, som jobbar som kostymör, själv sytt och de är en viktig del av att komma in i rätt stämning när de besöker Karhukallio.
Uppe på berget ordnas gamla högtider några gånger om året då de gör upp eldar, äter järnåldersmat och utför gamla riter, som bland annat schamanresor. En väsentlig del i den fornfinska folktron är de olika offerceremonierna. Enligt Ylinen hör offrandet till en del av livet för att visa tacksamhet och respekt.
De går sakta trummande upp mot den högsta punkten på tomten, till offerplatsen.
– Man kan ta vad man vill från naturen och offra det. Man kanaliserar en önskan eller något man vill bli av med i ett objekt som man sedan offrar, uppger Ruttunen.
Hon går i cirklar i det labyrintliknande altaret byggt av stenar. När hon kommer till mitten tystnar hon och sätter sig ner vid cirkelns mittersta sten. Hon placerar offerbytet på stenen och fortsätter att slå på sin trumma.
– Jag får alltid en så renad känsla efteråt.
Ylinen berättar att det faktiskt finns målat en offercirkel på en av väggarna i Sibbo gamla kyrka. När kristendomen precis kommit till Finland var människor ännu lite osäkra på hur det skulle fungera, så för säkerhets skull inkluderade man lite gamla ritualer från folktron för att djävulen säkert skulle hålla sig borta.
Främst konstnärer
Gruppen som regelbundet besöker berget består av ungefär tio personer, medan kring trettio personer brukar dyka upp under de stora högtiderna. Det är en brokig skara människor som samlas, men de flesta är konstnärer, författare och hantverkare från huvudstadsregionen, med en förkärlek för Finlands historia och kulturarv.
– Vi är en ganska speciell grupp av människor som hittat varandra genom det här gemensamma intresset. Men när man brinner för något söker man sig till likasinnade människor, säger Ylinen.
Enligt honom söker många lugn och egen tid medan andra gör det i ett mer andligt syfte. Men varken Ruttunen eller Ylinen vill dra paralleller till religion, även om de i praktiken utövar forntida skogstro på berget.
– Att vara religiös och andlig är två olika saker. Jag ser mig själv som en spiritualistisk människa, men inte religiös. Nog hälsar jag på de andar jag möter här men jag ser det inte som om de skulle ha en högre ställning än jag, säger Ruttunen.
De säger att människor ofta har svårt att förstå vad, och varför, de gör som de gör.
– Det vi håller på med låter ju otroligt flummigt och det är svårt att föreställa sig ifall man inte varit här. Det är också en av orsakerna till att vi inte figurerat i offentligheten förr.
En månad på Karhukallio
Förra sommaren bodde Ruttunen ensam i en månad i järnåldersbyn. Med sig hade hon endast tre hönor som försåg henne med ägg, resten av maten samlade hon ihop från sin omgivning. Hon beskriver månaden som en andlig resa. Hon ville reflektera över vad hon egentligen behöver i livet.
De första veckorna gick bra enligt Ruttunen. Under sina matsamlarfärder i omgivningen hittade hon svampar, bär, lav och rötter som hon tillredde. Hon hade studerat den ätbara vilda växtligheten noga. Men det tärde på krafterna att samla mat från sin omgivning. Ganska snabbt förvildades hönsen och slutade värpa ägg och det blev allt svårare att hitta tillräckligt med fett och protein i de finska skogarna, speciellt eftersom hon är vegetarian. I slutet orkade hon inte göra lika långa matsamlarresor så menyn blev ett väldigt snävt urval av växter i närheten.
Hon tycker att det är sorgligt att överlevnadskunskaper har fallit i glömska i dagens Finland. Hon tycker att varje människa borde kunna göra upp eld och samla mat från sin omgivning.
– Det är otroligt hur fort vissa färdigheter har försvunnit. Våra förfäder måste ha en otrolig överlevnadsinstinkt med tanke på den miljö vi lever i.
Hon förstår inte varför finländare undervärderar sitt eget ursprung och sin egen kultur, men fascineras av till exempel vikingar och den amerikanska ursprungsbefolkningen. Enligt henne lär man känna sig själv bättre genom att utforska den fornfinska kulturen.
– Man får en förklaring till varför vi uppskattar vissa egenskaper och karaktärsdrag hos människor, som ensamhet och självständighet. Bastun verkar vara det enda vi hållit hårt fast vid.