Skrapis hittade en ny ägare
Det är mycket kvar, men Skrapis är på god väg att bli ett riktigt hem igen. Det är minst sagt ett jätteprojekt.
LOVISA Mikko Airas balanserar på en stock. En halvmeter under ligger marken och några stenbumlingar. Här borde finnas ett golv, men nu är det bara en stor grop.
Det är, med alla mått mätt, bara ett skal till ett hus och kommer vara så länge ännu.
Ändå är han entusiastisk och glad ägare till huset som Lovisaborna känner som Skrapis. Till höger finns nämligen badrummet, och det är klart. Där finns skinande vitt kakel och ett golv som var så svårt att lägga att kakelläggaren svor mellan tänderna. Bara det rummet tog två månader att färdigställa, men det var väl värt tiden. Resultatet blev över förväntan trots att det ännu inte finns rinnande vatten.
– Man ser åtminstone att det framskrider. Vi satsade på toaletten, för det är viktigt att den håller, säger Airas.
Mycket kvar
Nu gäller det bara att renovera resten av huset. Eller bara och bara. Det är ett jätteprojekt: huset har tio rum, och det mesta är bara i rivningsskedet. Som i rummet på andra sidan badrummet där Airas drar ut spikar från väggen. Det finns hundratals av dem.
– Man måste vara lite galen för att ta sig an ett projekt som det här. Lite masochist, säger han och bänder ut ytterligare en spik med ett gnällande ljud.
Den förra ägaren hade planer på att starta en musikskola i byggnaden, men det visade sig vara ett överväldigande projekt. Mikko Airas och frun Frida Hultcrantz visste å sin sida genast att det var ett hus för dem. Stämningen kändes genast rätt, så de slog till i augusti för knappt ett år sedan.
– Här fanns inget mögel. Det var också avgörande. Vår kompis som är överkänslig mår riktigt bra här.
Rätt kanske det var, men inte lätt. I början dök överraskningarna upp stup i kvarten, och det var inga glada överraskningar. Det visade sig att bara en eller två av de sex kakelugnarna var användbara. Renoveringen visade sig vara oerhört dyr. Och efter några uppslitna bräder insåg de att många stockar var ruttna.
– Jag var beredd på röta, men inte på omfattningen. Nu har vi rivit det mesta, så några fler överraskningar lär det inte bli.
Huset är tänkt att bli som ett andra hem utanför Helsingfors. Familjen har starka band till Lovisa och har också bott här tidigare. Här har de vänner och bekanta.
– Det är inte heller uteslutet att vi flyttar hit på heltid.
Tidigare sjukhus
Byggnadens hela historia är inte utredd, men huset är sannolikt byggt lite före förra sekelskiftet, trots att de tidigaste tidningarna som Airas hittade är från 1917. Namnet Skrapis kommer sannolikt från en familj med samma namn. I något skede, sannolikt kring 1920-talet, har det också varit sjukhus för patienter med smittosamma sjukdomar.
– Tydligen fick familjerna inte besöka sina anhöriga, utan fick stå ute på vägen och vinka. Det fanns uppenbarligen också en operationssal i ett av rummen.
Familjen köpte huset efter att ha avfärdat många alternativ. De flesta hade blivit förstörda med dåliga renoveringar på 1980-talet, och var därför inte realistiska. I Skrapis hade den förra ägaren redan rivit ut en stor del och avslöjat största delen av riskerna.
– Vi visste därför vad vi köpte, i stort sett. Det är så himla bra stämning här. Det kräver kanske en hel del fantasi för att se i det här skedet, men det har jag alltid varit bra på, säger Airas.
Projektet är långsiktigt och beräknas ta flera år. Mikko Airas jobbar i huset på veckosluten och, som nu, på semestern. Samtidigt är Frida Hultcrantz hemma med barnen.
– Det blir av tvång en lösning som påminner om en 1950-talsfamilj. Jag försöker balansera så att jag ser dem ibland.
Ett projekt av det här slaget kräver att man trivs med jobbet, och att man är villig att sätta sin semester på det. Ensam ska man inte heller vara.
– Jag är hellre här än ligger i solen på min semester. Och lyckligtvis har jag hittat en som hjälper mig. Annars skulle jag nog bli galen.
Andas ut
Följade projekt är att bygga golv i hallen, och kanske ett kök som fungerar. Det är tänkt att bli färdigt redan i år.
Byggtekniskt använder sig Airas av en blandning av gammalt och nytt, något som ofta väcker känslor inom renoveringssammanhang, särskilt när det gäller gamla hus.
– Vissa är puritaner och kräver att man bara använder gamla metoder. Men ett hus är till för att bo i, och jag ser inget fel med till exempel polyuretan.
Den svåraste nöten att knäcka är sannolikt uppvärmningen. Det finns inga element, eller ens rör, evilket gör det mycket dyrt att använda till exempel berg- eller jordvärme. I stället tänker sig Airas en värmepump i kombination med de sex kakelugnarna.
– Huset är byggt i två delar där den gamla delen är svår att värma. I början satsar vi på att bara värma den nyare delen.
Att det vore romantiskt att renovera ett gammalt hus är en myt som Airas gärna vill ta död på. Han försöker också låta bli att tänka på att det blir klart i något skede. Det är helt enkelt för avlägset.
– I stället försöker jag tänka på delmål, saker som blir klara i dag. Eller om en vecka. På det viset är det lite som långdistanslöpning.
När projektet känns alltför överväldigande så brukar Airas gå en stund in i badrummet.
– Där kan jag andas ut och se att det faktiskt framskrider. Så kan jag jobba vidare igen.