Dövprästens krympande församling
Viljan är god och de teckenspråkiga ses som fullvärdiga medlemmar i församlingarna. Men språkmuren begränsar ändå den allt mindre skaran finlandssvenska teckenspråkigas möjligheter till delaktighet.
BORGÅ – Ibland har jag mötts av inställningen "vi har ju redan en dövpräst, så vad mer kan vi göra", säger den enda dövprästen i Borgå stift, Maria Lindberg när hon tar emot ÖN i kapellet i Finska församlingshemmet i Borgå för att berätta om sitt arbete.
Enligt hennes uppfattning har församlingarna ändå en positiv inställning till de döva medlemmarna och utvecklar nya metoder för att de bättre ska kunna delta i verksamheten.
– Det är inte alltid så lätt för de hörande att sätta in sig i de dövas situation. Men till exempel i Vasa textas en del av de vanliga mässorna och även på andra håll har man börjat erbjuda fler kyrkliga evenemang också på teckenspråk.
Tolkning bara i Karis
Lindberg säger att hon ofta får frågan om hon "tolkar" gudstjänster på teckenspråk. Men så är det sällan.
– På de flesta orter ordnas egna gudstjänster för de teckenspråkiga eftersom det skulle vara en utmaning att få teckenspråkstolkningen att hålla samma takt som mässan för de hörande. Det blir lätt så att gudstjänsten går på de hörandes villkor. Ett undantag är Karis församling där man i sju år ordnat kombinerade mässor för teckenspråkiga och hörande. Där fungerar det bra.
I de regelrätta teckenspråkiga gudstjänsterna går även psalmerna på teckenspråk och utan musik.
– Men psalmerna är inte så enkla att teckna, de är ju inte skrivna med tanke på teckenspråket. När jag tecknar psalmer så tycker jag det är viktigare att språket blir fungerande än att psalmerna helt passar i rytmen.
Lindberg påminner om att de teckenspråkiga gudstjänsterna, precis på samma sätt som gudstjänster för de hörande, har en vidare betydelse än själva mässan.
– Också kyrkokaffet har en viktig social funktion som ger de döva möjligheten att träffa och umgås med andra teckenspråkiga.
En liten grupp
Enligt nya siffror från Finlands Dövas Förbund används det finlandssvenska teckenspråket nu för tiden av endast ungefär nittio döva. Enligt en tidigare uppskattning var de 150. De flesta är födda före 1960-talet. Sammanlagt brukas språket av knappt trehundra personer.
– Det beror på att den finlandssvenska dövskolan i Borgå stängdes 1993. Efter det har alla döva gått i integrerade skolklasser med tolk. Många har också flyttat till Sverige för att gå i dövskola där. Sedan 1990-talet har den tekniska utvecklingen också bidragit till att döva på sätt och vis kunnat börja höra med hjälp av implantat.
Det minskande antalet teckenspråkiga syns även i dövprästens arbete. När Maria Lindberg började som tjänsteförrättande dövpräst i december 2009 var det ett heltidsjobb men när hon i år fick en ordinarie tjänst delas arbetstiden så att 60 procent går till dövarbete medan 40 procent går till vanligt församlingsarbete i Borgå.
Finns till för alla
Förutom gudstjänster hör även förrättningar och andakter på teckenspråk till Lindbergs uppgifter. Tillsammans med Resursgruppen för kyrkans dövarbete vid KCSA (Kyrkans central för det svenska arbetet) gör hon också tidsskriften Dövas församlingsblad.
– Den innehåller information om vad som är på gång i kyrkans dövarbete samt personporträtt med aktuella personer och reportage. Tidningen bevakar de dövas intressen men är inte politisk.
Lindberg deltar även i olika evenemang för döva, till exempel i Döva seniorers kulturdagar som ordnades i Seinäjoki i maj.
– Liksom alla andra språkgrupper vill även de teckenspråkiga bevara sin kultur. Till den hör förutom själva språket även den gemensamma historian och bland annat idrott, teater och poesi.
En av kyrkans tjänster för de döva som Lindberg gärna vill informera om är möjligheten till hembesök.
– De är ämnade för församlingsmedlemmar som inte har möjlighet att komma till gudstjänsten eller som helt enkelt vill ha besök av en präst. Jag skulle gärna göra fler hembesök men det kommer inte så många förfrågningar.