Byråkratin stoppar inte höglandskorna
I Påvalsby lunkar femtio långhåriga höglandskor över ängen. Stefan Widlund, som föder upp dem, är en doldis bland de Östnyländska köttproducenterna.
LOVISA Kalvningsperioden har precis börjat. Ett tiotal höglandskor betar på gården i Påvalsby strax utanför Lovisa. Stefan Widlund betraktar sina djur på avstånd. De står långt ifrån varandra, vissa trampar oroligt fram och tillbaka. En har dragit sig tillbaka i en liten skogsdunge och gnider sin långa päls mot en trädstam. Det är ett tecken på att den kan börja kalva när som helst nu.
– Där står Molly, och det där är Mulle, säger Stefan Widlund och pekar på en svart och en brun ko.
Lite längre bort ligger Pia som är vackert brun, svartpälsade Stella står några meter bort och betar. De varierar i färgen, men alla har en lugg som hänger över ögonen som på en trotsig, frisörvägrande tonåring.
Stefan Widlunds köttproduktion är ännu inte känd ute i Östnyland, men hans produkt går åt som smör i solsken.
För nästan tio år sedan köpte Stefan Widlund gården som ligger strax intill den han äger i Kuggom. För att bevara miljön, vilket kunde göras enbart genom bete, köpte han tre höglandskor, eller highland cattle, som det också heter. Nästa år köpte han sju till. Och året därpå ytterligare sju. Nu har han över femtio.
Från tolv hektar har marken sakta men säkert blivit hundra.
Verklighetsfrånvänd byråkrati
Stefan Widlund har, liksom många kolleger, inte mycket gott att säga om byråkratin i branschen.
EU-bestämmelserna, certifikaten och ekokontrollerna gör att företagaren måste vara ytterst noga med att allt från antal djur per hektar till gränsdragningar på marken stämmer exakt. Det blir mycket bokföring och varje länk i kedjan ska ha sina egna ekocertifikat. Det är svårt, säger Widlund, men med rätt inställning går det vägen.
– De som beslutar är så långt från den här verkligheten, jag har svårigheter att förstå mig på deras tankegångar.
Nya stödsystem ska göra livet lättare, men gör det ibland bara svårare.
I fjol skulle han sätta i gång med försäljningen, men nya krav från EU fordrade fler djur per hektar. För att uppfylla kraven lönade det sig inte att sälja alla djur, för då hade området klassats som ett ställe för odling av växter, inte djuruppfödning.
Han föder upp djuren och distribuerar den färdiga produkten – ofta malet eller biff. Men själva förädlingen, alltså konkret kons bana från djur till biff, sköts av ett utomstående företag. Lönsamheten är bra i direkthandel, säger han, bättre än att sälja djuren som bulkvara till slakteriet.
Nu lever Stefan Widlund på det här, men så har det inte alltid varit. Man börjar från noll. Det tar flera år innan det finns något kött att sälja, då krävs tålamod och kanske en bisyssla.
Än så länge finns inga planer på att anlita utomstående företag för att sälja produkten – ordet går och allt går åt.
– Alla kom och ville beställa, det sa bara poff och så var allting sålt, säger Stefan Widlund och slår ut med händerna som en trollkarl som mirakulöst får ett föremål att försvinna.
Det finns beställning på Stefan Widlunds produkt, det insåg han snabbt. Folk vill veta varifrån produkten kommer. Här ser de korna beta strax intill sandvägen när de kör förbi.
Djuren växer långsamt och köttsmaken är starkare än i vanligt nötkött. Orsaken till att Widlund valde just höglandskor var ändå rent praktisk: de kräver inte mycket. Djuren trivs på öppna ställen och undantagsvis finns inga bestämmelser på att de ska ha tak på huvudet.
De föder också utan hjälp av människor. Och i stället för att genast skiljas åt från mamman lever kalven med henne. Efter tvåhundra dagar är det dags för tjurkalvarna och dikalvarna att bilda egna grupper.
– De skriker, både mamman och kalven.
Om de ser varandra från de nya inhägnaderna saknar de varandra mer, därför hålls de hellre på längre avstånd från varandra.
Klöver och ärt som gödsel
Bland djuren råder en stark hierarki. Maten måste ställas på flera olika ställen så att också de som är lägre i rang ska få äta.
– De kan vara hårda och elaka mot varandra.
Men visst är de snälla också, om än skygga.
– Puttarna, kom hit! Puttarna, kom hit! ropar han, och djuren närmar sig sakta genom det steniga landskapet.
Stefan Widlund får sitta och vänta på en sten i flera minuter innan dottern Edit lyckas locka ut djuren på betesmarken. De närmar sig långsamt, lite misstänksamt, men till sist flockas de kring ägaren som tama hundar.
Här är livet relativt fritt. På ekogården är omgivningen också så ren som möjligt och djuren har gott om utrymme.
Kvävefixernde växter som klöver och ärt får agera gödsel, därtill använda benmjöl och broilergödsel. Ingen konstgödsel används i enighet med överenskommelserna för biogårdar.
Det enda problemet är att se till att djuren får i sig tillräckligt mycket selen. På ekogården används inte bigödsel, och selenen fattas i djurens kostcirkel. Trots att tillskott finns till hands är det svårt att alla får i sig tillräckligt, just på grund av den starka hierarkin i gruppen.
– Det är alltid någon kalv som stryker med.