Patienten får lida av vårdarens ångest
Martina Starck-Kastrén tvekar inte att berätta om missförhållanden inom vården och om vårdare som är på fel plats i livet.
ÖSTNYLAND Det var skrämmande saker hon fick vara med om när hon kom tillbaka till vårdarbetet efter en paus på tio år. Där fanns så många utbrända skötare, skötare som inte kunde behärska sig utan tog ut sin ilska på dementa patienter. Hon grät när hon såg hur det kunde gå till.
Där fanns också mycket cynism och många vårdare som inte orkade engagera sig, i stället var det rökpauserna och diskussionerna om fester, sådana som varit och sådana som planerades, som tog all energi. Patienterna brydde de sig inte om.
Martina Starck-Kastrén jobbar nu som diakonissa i Lovisa. Hon studerade först till sjukskötare och specialiserade sig senare till diakonissa. Det har lett till att hon har kunnat jobba inom båda branscherna, och hon har växlat mellan dem båda under åren.
På 1990-talet jobbade hon på sjukhuset i Borgå och på vårdavdelning i Näse. Senare har hon jobbat på Äppelbacken, i Ebbo och inom det som tidigare hette hemsjukvården i Borgå.
För varje gång hon har kommit tillbaka till vården har hon slagits av att situationen bara förvärrats, år efter år. Hon vill ändå påpeka att de goda vårdarna fortfarande är i majoritet, de som är mänskliga och som bryr sig, som sätter etiken främst. Men de som inte bryr sig blir fler.
Minskande resurser
– Förr fanns det mera tid och mer personal. Resurserna minskar hela tiden. Det är vikariestopp och fler nya uppgifter.
– Något har hänt. Det är inte vårdarnas fel och absolut inte klienternas. De politiska besluten leder till att allt fler vårdare bränns slut, trycket på dem blir omänskligt stort.
Cheferna och arbetsledarna är i nyckelställning, men också de har det svårt. Martina Starck-Kastrén minns en avdelningsskötare som placerade henne i ett team med dålig arbetsmoral där cynismen var allenarådande.
– Hon hoppades att mitt exempel skulle få resten av teamet att tänka om, hon såg problemet. Men jag klarade inte av att jobba med dem.
– En annan chef gav upp och sökte sig bort efter upprepade konflikter med läkaren som skrev ut alltför sjuka patienter. De hann bara hem och svänga så kom de igen med ambulans via sjukhuset till avdelningen. Men problemet var ju att kön till avdelningen var så lång, det fanns så många åldringar i alltför dåligt skick i hemmen.
Alla börjar som goda vårdare
Förr kunde en hemvårdare ge sig tid att mäta blodtrycket också på den egentliga klientens granne. Nu är det omöjligt, inte bara för att tidsschemat är alltför stramt, utan för att de komplicerade byråkratiska rutinerna och ersättningssystemet inte tillåter några avvikelser från det planerade.
– Förr kunde hemvårdaren sitta ner och prata bort en stund över en kopp kaffe med sin klient, säger Martina Starck-Kastrén. Nu är det omöjligt, och klienterna är inte heller i det skicket att de klarar av att koka kaffe.
Att jobba inom hemvården och bara ha högst tio minuter tid per patient sliter speciellt på dem med stark yrkesstolthet och höga ideal.
– Många är så utslitna rent psykiskt att de blir aggressiva, säger Starck-Kastrén. Det är systemet som tvingar dem in i ett hörn.
Innan nya studerande antas till vårdutbildning får de genomgå psykologiska test.
– Jag tror att alla har börjat som goda vårdare, säger Martina Starck-Kastrén. Men när man hela tiden går på högvarv, som en maskin som aldrig blir servad, då kan slutresultatet bara bli dåligt.
Många söker sig bort från den kommunala vården, går över till den privata sidan eller utbildar sig till något helt annat.
– De som upplever att de inte har några alternativ blir fysiskt sjuka, säger Starck-Kastrén. Långtidsstress belastar kroppen på många negativa sätt. Så här kan det inte fortsätta.