Sår som aldrig läker
HELSINGFORS Såren fanns kvar, även om man efteråt inte pratade om kriget.
Märta Westman (f.Sundström) från Helsingfors började i vuxen ålder få återkommande mardrömmar om hur Helsingfors brinner.
Ljudet av trafiksirenerna för tankarna till bombplanen. Nyårsfirandet påminner om krigstiden, hur Helsingfors var upplyst med strålkastare.
– Det hjälper att berätta och skriva om det som skedde då. Men fortfarande är ljud och lukter från bombskyddet etsade i sinnet.
Hon minns besöket hos sin farmor. De är i ett bomskydd i södra Tölö. Den lilla flickan försöker vara tapper. Men hon ser och hör den döende mannens rosslingar, kombinerat med röken, mörkret och kylan, skolan som brinner. De lemlästade hundarna som skjuts efteråt.
Alla små detaljer är skarpa, som blommorna som mamma älskade över allt annat.
Under bombardemanget flög blommorna på grund av lufttrycket långt in i lägenheten. En av blommorna klarade sig, trots kylan från öppna fönster. Blomman finns fortfarande kvar.
Märta, hennes bror Lars och farmor flyr från Helsingfors och hyr en asketisk stuga på landsbygden. Trots den stränga kylan vårvintern 1944 håller sig alla friska.
Den längsta resan
Det är ont om mat och dagiset, det som förr hette lekskola, har bombats under natten.
Märtas mor fattar det tunga beslutet att sända barnen till tryggheten i Sverige.
– Jag kommer ihåg hur vi står på en järnvägsstation, med var sin lapp runt halsen. Jag är sex år. De vuxna säger att jag ska ta hand om min fyraåriga lillebror.
Kriget riktas mot civila mål som fartyg och tåg. Under resan ska barnen hastigt ur tåget, och byta till busstransport. Soldater hjälper till. Så byter barnen åter om till tåg och är på väg mot Haparanda och Torneå.
Väl framme i Stockholm får barnen en karamell, som smakar alldeles underbart. Barnens godis hade varit rödbets– och morotsstrimlor doppat i sakarinlösning. Nu ska de vara i karantän och avlusas.
– Jag var skräckslagen ifall vi fått löss. Mamma som var så stolt över oss, att vi alltid var rena och fina.
Slutligen kom barnen till resans mål, Ludvika i Dalarna. En lotta tar emot barnen tillsammans med fostermor.
Huset i Brunnsvik är stort och fint, med snickeri, husdjur, samt lekstuga och damm. Det finns fyra barn i familjen. Brev växlas mellan fosterfamiljen och Märta Westmans mamma. Men breven censureras. Olämpligt stryks över, och ibland konfiskeras breven helt och hållet i Finland.
Märta Westman är tvungen att dricka en så kallad sötmjölk för att hon är så mager. Hon går i svensk skola, Sörviks folkskola, och får fina betyg. Hon har det bra och blir väl omhändertagen, samt lär sig nya seder, som exempelvis skillnaden mellan julgubbe och julbock.
Efter ett och ett halvt år sker hemresan till Finland.
– Inte blev man som krigsbarn retad i skolan, men man skulle inte heller prata om det. Först nu, när det inte finns så många krigsbarn kvar, går vi mot en öppnare atmosfär.
En del av vår historia
Krigsbarnen som skickades till Sverige är en del av Finlands historia, på gott och ont.
– Efteråt kan man ifrågasätta om det verkligen var vettigt att skicka bort barnen. Barn och föräldrar borde få vara tillsammans. Jag lider när jag läser nyheter om krig, om alla barn som skilts från föräldrarna.
Berättelser från förr kan i dag upplevas som föråldrade, nästan som sagor.
– Man behöver bara höra på nyhetssändningen för att inse att krig alltid återkommer. Varför lär sig människan aldrig av historien?