Minnen från svunna tider
Nu är det hög tid att ta tillvara de äldres minnen. Liljendals hembygdsförening vill bevara ett stycke historia. I samband med en aktuell föreläsningsserie i Sockengården i Liljendal bandas de äldres berättelser.
LILJENDAL Det är i Sockengården vi träffar Liljendalborna Ulla-Maj Broman och Kaj-Åke Eriksson som deltagit i föreläsningsserien.
I år har det gått 75 år sedan vinterkriget tog slut. Tankarna vandrar ofta tillbaka till barndomen och krigen. Ulla-Maj Broman och Kaj-Åke Eriksson var tio respektive sex år när kriget bröt ut.
Ulla-Maj Broman minns att skoldagen slutade tidigare än vanligt, den 30 november 1939.
– På hemvägen såg jag bombplanen över Pernåviken. Då sprang jag hem, till Thorsby i Pernå där vi bodde, så snabbt jag kunde. Jag kröp upp i korgstolen, knäppte mina händer och bad till Gud att kriget snart skulle vara över.
Hon hade känt av föräldrarnas oro. Mamma och pappa, Ellen och Gustav Seger, pratade om kriget, men den lilla flickan hade inte förstått innebörden förrän nu.
Oron för släkt och vänner i Helsingfors var stor. Ulla–Maj Broman brukade klättra högst upp på Thorsbyberget vid Pernåviken. Horisonten i väster var som ett enda vitt ljussken när bomberna föll över Helsingfors.
I bakhuvudet fanns rädslan att bli skickad till ett annat land, som krigsbarn. Mamma tröstade, barn från landsbygden skickades inte bort.
Ulla-Maj Broman har med ett foto på faster Olga Seger som var med i Lotta Svärd-organisationen. Hon tjänstgjorde som sjuksköterska vid fronten.
– Efteråt har männens insats i kriget lyfts upp, men kvinnorna gjorde minst lika mycket.
Faster Olga var på permission då familjen samlades vid radion. Klockan tolv skulle utrikesminister Väinö Tanner tala till folket. Ulla-Maj Broman förstod inte varför fastern brast i gråt, nu var det ju fred, kriget var äntligen över.
Men Olga Seger var från Hangö, och det skulle nu utarrenderas till Sovjetunionen. Utan att kunna besöka Hangö återvände hon till fronten, då sjukhuset skulle evakueras.
Ransonering
Kaj-Åke Erikssons första barndomsminne handlar om en främmande man som kom hem till gården Storkas i Drombom, och ville krama honom.
– Det var min pappa Tor. Några månader senare var det åter dags för pappa att bli skickad till fronten. Jag minns hur mamma Elna grät. Hon hade en nyfödd att sköta om plus mig. Tre kvinnor fick ta hand om lantbruket. Tur nog hade vi en så elak arbetshäst att den inte dög vid fronten.
Liljendal låg långt från fronten men bomber föll också över Sävträsk, bland annat över järnvägen i Eskilom och över mejeriet.
Byborna följde med oro med när prästen kom till byn. Till vems hus var han på väg? Det var prästen som kom med meddelandet om sorgebud från fronten.
Det var ont om mat, men trots ransonering var det bättre ställt på landsbygden än i huvudstaden.
Kaj-Åke Eriksson har en minnesbild av hur han sitter på bussen mot Helsingfors med en stor väska som han inte får ge ifrån sig. Polisen stannar bussen i Sibbo och passagerare och väskor granskas.
– Jag var så liten att poliserna inte brydde sig om mig. Jag kom fram, för jag kommer ihåg busstationen i Helsingfors och min tunga, värdefulla väska. Den var full med mat åt släktingarna.
Vad hände med Jonka?
Under fortsättningskriget jobbade sovjetiska krigsfångar på lantgårdarna.
En av dem var 22-åriga Jonka Nikanoff från Novgorod som bodde i bastun på Storkas. Han satte själv taggtråd för bastufönstret, men haspen till bastun användes aldrig.
Jonka Nikanoff blev snabbt en medlem av familjen Eriksson och brukade transportera mjölk till det lokala mejeriet med häst och kärra.
En sommar vistades han på Storkas, innan det kom ett meddelande att fångarna skulle avhämtas av fångtransporten.
Jonka Nikanoff anade vad som väntade. "Jonka pum pum", sade han och satte pekfingret mot tinningen.
Alla grät. Kaj-Åke Eriksson visar den oanvända korgen han tagit med till Sockenstugan. Under de sista timmarna tillsammans flätade Jonka Nikanoff korgen av vide som minne.
– När korgen är slutsliten, då är jag död, sade Jonka när han gav den till mig.
Det kom aldrig några brev från Jonka Nikanoff. Inga efterforskningar har heller gett några resultat om vilket öde krigsfången gick till mötes.
– Han var vår fiende, men var den snällaste människa jag någonsin träffat.
Samhället monteras ner
Barn lever i nuet. När kriget var över gick livet vidare, ungdomarna utbildade sig och bildade familj.
Samhället i Liljendal och Sävträsk tog form. Lantbruket mekaniserades, föreningslivet blomstrade, industrin förde med sig jobb och barnfamiljer flyttade till orten.
– Tänk att man fått uppleva samhället växa upp, och nu får vara med om hur allt monteras ned igen, säger Ulla-Maj Broman.
Bandspelare är i flitigt bruk
– Berättelserna är en påminnelse om hur mycket vi tar för givet i dag. Man förstår hur det som hände förr fortfarande påverkar våra liv i dag. När jag hör historierna kan jag bara känna respekt och vördnad för den äldre generationen, säger Sonja Evertson, ordförande för Liljendal hembygdsförening.
Föreläsningsserien Byakvällar i Sockengården som Liljendal hembygdsförening ordnar har blivit mäkta populär.
– De bandade historierna lagras som ljudfiler. Meningen är att lägga ut filerna på nätet, så att alla kan ta del av dem.
Efteråt pratade man inte om krigen. Men såren fanns där. Som vuxen fick Märta Westman från Helsingfors återkommande mardrömmar om hur Helsingfors brinner. Läs hennes gripande berättelse HÄR.