"Vi är vad vi är, inte vad vi gör"
En föreläsning om de ungas självbild och relationer kunde tänkas bli en tungsint och allvarsam historia, men så var inte fallet när coachen, författaren och fyrabarnsmamman Cajsa Tengblad hänförde publiken på Grand.
BORGÅ Det är lättare att nå fram till människor när de får skratta. Men själva skrattet ökar också vår känsla av välbefinnande. I sitt uppträdande på tisdagskvällen lyckas Cajsa Tengblad kombinera de här positiva verkningarna så att den kraftigt kvinnodominerade publiken både hade något att tänka på och var på gott humör när de lämnade salen. Hon har en fantastisk närvaro, gestikulerar ivrigt, bjuder på sig själv och kryddar det hon berättar med statistik, citat och anekdoter. Föreläsningen kretsar kring ett utdrag ut Linda Bengtzings schlagerfestivallåt: Se mig, hör mig, rör mig, hur svårt kan det va?
Men alla vet vi att det ibland kan vara väldigt svårt och trots att skratten är många under kvällen behandlar Tengblad många, ofta beklämmande, frågor för nutidsmänniskan såsom självbild, människovärde och relationer.
Hon inleder med det trösterika konstaterandet att hon själv, liksom de allra flesta andra, är en helt vanlig människa. Men vi bombarderas hela tiden med glansbilder och extrema livsöden som lätt leder till en känsla av otillräcklighet. Både våra yrkesliv och privatliv bedöms allt oftare i termer som prestation och effektivitet. Tengblad säger att det inte är något fel med att prestera så länge vår självbild inte är beroende av det.
- Var sann mot dig själv.
- Var rädd om dina relationer.
- Var kreativ.
- Var snäll mot dig själv.
- Var med och påverka.
- Våga drömma.
- Gör bra saker för varandra.
- Förlåt dig själv och andra.
- Ge dig själv utrymme.
– Vi är vad vi är, inte vad vi gör. Människan heter human being, inte human doing på engelska.
Hennes budskap är att vi ska vara förstående och förlåtande gentemot varandra men särskilt gentemot oss själva. Och vi kan inte räcka till för allt. Men vi har svårt att möta varandra när vi till varje pris försöker upprätthålla våra fasader.
– Jag var utbränd för ungefär tio år sedan och till slut bröt jag ihop en gång när familjen satt vid middagsbordet. Då sade min 11-åriga dotter: "Mamma, välkommen till verkligheten". Om vi vuxna mer öppet vågade visa vad vi känner och hur vi mår är det också lättare för våra unga att visa sina känslor.
Tengblad påminner om att människans behov av bekräftelse och uppmuntran inte avtar när vi växer upp. Men ändå visar forskning att vi fram till vår 6 årsdag redan fått 90 procent av den uppmuntran vi får under våra liv.
– För små barn är det lätt att be om bekräftelse och fysisk beröring. Ett barn kan ligga i soffan, sträcka fram händerna och säga "krama mig, pussa mig". Men som äldre förväntar vi oss att andra ska se våra behov. När vi jagar likes på sociala medier bygger det på vårt behov av bekräftelse.
Under kvällens gång får publiken göra små övningar kring temat se mig, hör mig, rör mig genom att se kärleksfullt på varandra, berätta för varandra om vad man mår bra av och ge varandra kramar. Tengblad formulerar föreläsningens innehåll till livsråd (se faktaruta) men säger att de inte är några snabba lösningar utan nyckelord i en ständigt pågående process.
– Vi är inte färdiga, inte perfekta, men vi får vara med i alla fall. Trots att det är svårt ibland finns det alltid hopp. Det är hoppet vi måste förmedla till de unga.