Hydrokoptern är räddaren i menföret

ÖSTNYLAND Februaritystnaden ute vid Emsalö bro är kompakt.

Landskapet är blygrått, och en envis och regntung blåst biter genom kläderna.

Snart är det ändå slut på tystnaden.

Något som låter som en ettrig motorcykel startar. En tvåtaktsmotor. Sedan propellerljud, som ett flygplan. Snart överröstas till och med det av ljudet av is som krossas, och så kommer maskinen farande över isflaken under bron.

Ljudet kommer från Östra Nylands räddningsverks nyaste verktyg: hydrokoptern. De ser ut som vanliga ribbåtar, men ska klara av den värsta sortens menföre.

Behovet är uppenbart, om man frågar tf brandförman Jörgen Törnroos. 2013 hade man fjorton uppdrag där hydrokoptern hade varit ett bra verktyg. 2014 var man uppe i nästan trettio.

Utbilda personalen

Just i dag ska han utbilda ett av arbetsskiftena i hur man använder maskinerna, särskilt personal från Sibbo och Lovisa som i sin tur ska ta kunskaperna till sina respektive brandstationer.

Det finns uppenbara faror, som propellern som knuffar hydrokoptern framåt. Det lönar sig inte att sticka in handen dit. Och när den en gång fått fart så är det inte så där bara att bromsa.

Ute på isen kör en av hydrokoptrarna fram och tillbaka. Motorn varvar ettrigt upp och ner.

– Den har en topphastighet på hundra kilometer i timmen på bra isar, men i praktiken är väl sjuttio mera realistiskt. Det gäller att köra förutseende, för den varken svänger eller stannar särskilt fort, säger Jörgen Törnroos.

De rör sig också mycket fort över isen vid bron. Föraren styr maskinen ungefär som en motorcykel, men i stället för att svänga framhjulet styr styrstången två vingar bakom propellern.

Med en kraftig manöver kan föraren göra en 180-graders sväng för att (relativt) snabbt få stopp på maskinen.

Syftet med de nya hydrokoptrarna är isräddningsuppdrag. Gränsbevakningens helikopter kan inte kallas till varje uppdrag, och ifall om den inte råkar ha jour på Malms flygplats kan det ta en timme innan den anländer.

Ytbärgarna använder sig också av en räddningsbräda för att komma ut till den nödställda. Brädans räckvidd är tvåhundra meter, vilket motsvarar linan som det övriga räddningsmanskapet drar in paketet med.

Räddningschef Peter Johansson säger att jobbet i vissa isförhållanden är väldigt tungt. Det krävs fysiskt arbete för att ta sig fram då isen brister under räddningsbrädan.

– Räddaren kan vara helt slut om han tagit sig ut mer än tjugo meter från stranden, säger Johansson.

Snabbt ut

Tack vare hydrokoptern kommer räddaren längre och snabbare ut, är utvilad och heller inte ensam ute på isen.

De köptes enkom för uppdrag på svaga isar. Det är inte meningen att de ska användas för att släcka bränder på holmar eller forsla ut material.

– Jag tänker mig att hydrokoptrarna används inomskärs, för typ en till en och en halv kilometer. Med dem ska ytbärgarna snabbt komma fram, dra upp och komma tillbaka, säger Johansson.

Hydrokoptrarna ska finnas nära till hands där skarorna rör sig ute på isen, exempelvis välbesökta Sakta farten, Hammarsfjärden och Lovisaviken. De placeras i Borgå, Sibbo och Lovisa.

Räddningsenheten tar hydrokoptern med sig på en lätt släpkärra. Fyra, eller till och med två man, kan snabbt lyfta ned den på isen eller i vattnet. Hur lätthanterlig den är blir tydligt när övningen vid brofästet börjar. Jörgen Törnroos drar ensam en av hydrokoptrarna ner till isen.

Han är nöjd med dem. Och av allt att döma är de rätt så kul att köra också.

– I början upplevde jag den som svår, men nu när jag vant mig så är den mycket bra att köra. Det gäller bara att hålla förnuftig fart.

Två ombord

Maskinen påminner lite om en svävare, men i stället för att flyga några decimeter ovanför marken så far den ribbåtsliknande skapelsen fram som en släde.

Den har klara fördelar jämfört med en svävare.

– Vi har testat svävare, men de var både dyra och krångliga att handskas med. Hydrokoptrarna verkar vara rätt för våra behov, säger Johansson.

Minimibemanningen är en förare och en räddare. Men under utbildningen ska man testa hur det går om det finns ytterligare en räddare ombord, eller om föraren också kan hjälpa att dra upp den nödställde.

Jörgen Törnroos säger att man ännu inte räknat ut det bästa sättet att rädda en nödställd. Men principen är att två man åker ut, varav en kör och en annan jobbar som ytbärgare.

– Ytbärgaren hoppar i och lugnar ner den som är i nöd. I något skede ska vi öva också på det.