Service nära människan
Bokbussen är omtyckt men den kan inte ersätta ett stationärt bibliotek.
PERNÅ En bitande kall vind sveper över Forsby centers gårdsplan. Den river med sig lös sand från asfalten. Solen når precis ovanför trädtopparna då Henrik "Fille" Ramsay kör in med bokbussen på parkeringsområdet.
Inne i bussen är det varmt och skönt, åtminstone så länge dörren hålls stängd. När den öppnas pyser det i hydrauliken. Ibland är trafiken av kunder som ska in och ut i bussen tät och då hinner Ramsay knappt göra annat än ta emot böcker som returneras och bokföra dem som lånas ut.
Men när Östnyland besöker bokbussen är det sportlov så Ramsay har tid att prata.
– Varje år sedan kommunsammanslagningen har antalet lån ökat, säger han. Det känns lite förvånansvärt men samtidigt berättar det ju att bokbussen behövs. Folk uppskattar servicen, att bussen kommer till dem.
Hur omtyckt bokbussen än är anser Ramsay att den inte kan ersätta ett närbibliotek. I ett stationärt bibliotek finns fler låneartiklar att välja bland och öppethållningstiderna är generösa. En bokbuss kommer varannan vecka, eller i bästa fall varje vecka. Vissa ställen står den två timmar men på andra hållplatser bara en kvart.
Anita Nyholm är en av kvällens första kunder. Hon tycker om att läsa böcker som beskriver 1800-talets England och är särskilt förtjust i serien Fjällrosor av Laila Brenden.
– Böckerna handlar om kvinnornas vardag och berättelserna är spännande, säger Nyholm som bara har fyra böcker kvar att läsa i Brendens serie av tjugofem.
Familjär stämning
Ramsay pratar i familjär ton med alla som besöker bokbussen. Med somliga skämtar han friskt, men ibland blir det också tal om allvarligare saker. Efter tio år bakom ratten i bokbussen har chauffören lärt sig känna låntagarna och han vet också i det stora hela vem som bor längs rutten.
Särskilt populär är bokbussen bland barnfamiljer. Isabel Ilves brukar komma tillsammans med sin mamma Tiina Talts. Familjen flyttade från Estland till Forsby då dottern var ett år gammal, i dag är hon fyra.
– Isabel gillar böckerna om Pettson och Findus och Mamma Mu. Mest läser vi dem på finska för hon kan inte så mycket svenska ännu. Dessutom lånar vi en hel del dvd-filmer.
Ramsay har sett ett tydligt mönster bland de unga låntagarna. Barnen läser flitigt och besöker bokbussen tills de är ungefär tolv år gamla. När de flyttar från byskolorna till högstadiet minskar läsandet, eller i alla fall intresset för bokbussen.
– Men en del unga kommer faktiskt på besök då och då bara för att prata med mig.
Det händer också den kväll som reportern åker med i bussen. Några tonårsflickor är på gott humör och frågar Ramsay hur han gör för att böckerna ska hållas på plats i hyllorna då han rattar runt på vägarna.
– Jag kör försiktigt förstås, svarar han.
En annan förklaring till att böckerna hålls på plats är hyllorna som lutar åt rätt håll. Men visst har det hänt att böcker ramlat ut. En gång glömde chauffören att det fanns ett farthinder på vägen. När han såg hindret bromsade han lite häftigare än vanligt. Sekunden efteråt insåg han att böcker från hyllorna längst bak i bussen hade åkt i golvet.
Små konstverk på väggen
På väggen vid Ramsays lånedisk finns massor av teckningar på små gula lappar. Alla föreställer chauffören "Fille" och är försedda med konstnärens namn.
– Inte vet man vilken dag barnen blir kändisar. Då har jag en färdig autograf.
Modern teknik hör också ihop med bokbussen. Till vänster om ratten finns en liten skärm som med hjälp av en kamera visar om det finns något hinder framför bussens front då chauffören ska köra i väg.
– Det är omöjligt för mig att från förarplatsen se om ett barn står där. Jag besöker ju ibland daghem och skolor.
I dag kan kunderna också beställa böcker, tidningar eller filmer via nätet. Då de kommer till bokbussen väntar banden i en separat låda.
– Vuxna läser mest deckare medan barnen gillar spökhistorier. Ibland kan också färger och bilder på pärmarna vara viktiga för barnen, flickor gillar rosa och hästar.
Klockan 18 styr vi kosan mot Pålböle. Solen har gått ner och molnen ser svarta ut mot den svagt rosa himlen. Ramsay vet på ett ungefär vilka kunder han kan vänta sig till de följande hållplatserna där han står allt mellan tio minuter och en kvart.
– Om det visar sig att aktiviteten vid någon hållplats dör ut försöker vi planera om rutten och ta in nya hållplatser i stället.
Tidtabell och rutter är ett pussel
Att skriva om hela tidtabellen är däremot inte någon enkel match. Ramsay hade gärna sett att bokbussen varje vecka kunnat stanna en längre tid i Bruket i Strömfors. Men hur han än försökte pussla med tidtabellen blev det en halv timmes besök varannan måndag och en och en halv timme varannan tisdag.
– Stora ändringar i tidtabellen och rutterna gör folk vimsiga, de tar tid att lära sig nytt då man blivit van att bussen kommer en viss tid en viss dag.
Bussen rullar långsamt längs en ibland snötäckt, ibland istäckt väg tre kilometer rakt in i den mörka skogen. Ramsay medger att en viss skicklighet och vana krävs vid de mest krävande hållplatserna. Får han möte med ett annat fordon får det mindre väja.
En del hållplatser har fått namn efter familjer som bor eller som har bott där. När bussen ska svänga på gårdsplanen vid Kronvalls gnisslar frusna kvistar mot fönstren så det låter som en krita på griffeltavlan.
På följande hållplats som kallas Pålböle Tervo börjar en låntagare tala om korrespondenten Kerstin Kronvall. Hon är från trakten och mannen vet nästan alla om släkten Kronvall-Tennberg.
– Hon är en modig kvinna, säger han. Där rapporterar hon från oroligheterna i Ukraina. När jag tänker på det känns det inte särskilt farligt att bo här mitt ute i mörka skogen.
En sista stämningsbild som etsar sig fast på min näthinna är skenet från en guppande lampa. En kvinna kommer gående längs landsvägen i ett mörker som annars vore kompakt om hon inte hade en pannlampa. Det är viktigt att synas på landsvägen om man får möte med en bil, men ännu viktigare att hitta fram till bokbussen.