Busschaufför lämnade flicka vind för våg
SIBBO. Larmet gick då den fjortonåriga flickan försvann spårlöst. Mobilen var död och ingen hade sett till henne efter skolan.
Fjortonåriga Sera Broman stiger på bussen i Nickby för att åka hem från skolan. Hon somnar, och vaknar i Borgå. Lite förvirrad stiger hon av och går in på busstationen, grips av panik men tänker att hon måste åka hemåt.
– Samma chaufför som jag åkt med från Nickby skulle köra till Helsingfors, så jag berättade att jag stigit på fel buss och att jag borde komma hem. Han sa att min HRT-biljett inte duger, och att jag måste betala resan.
Sera Broman stiger av, för pengar har hon inte. Sen följer flera timmar av kyla, panik och fruktlösa försök att få hjälp.
– Min mobil var död och jag kom inte ihåg mammas eller pappas telefonnummer.
Sera Broman irrar omkring i Borgå som är helt obekant för henne, hon sitter på kaféet tills hon tycker att folk börjar titta konstigt på henne.
– Jag grät för jag tänkte att jag kommer inte att kunna ta mig hem.
Fruktlöst sökande
Hemma förstod mamma Suvi-Tuulia Broman vid 16-tiden att något hänt då dottern inte dök upp. Hon ringde klasskamraterna, men ingen visste något. Dottern hade kommit överens om att träffa en kompis på bussen, men kompisen sa att hon inte vet varför Sera aldrig kom med bussen.
– Då blev jag riktigt orolig. Sera gör inte så, kommer överens om något för att sen inte dyka upp. Då började jag fundera på att vi kvällen innan talat om ett överfall på en tonåring i Nickby. Sera hade berättat att det finns två gäng som rör sig där, och att de kan hitta på vad som helst.
Paniken var nära och föräldrarna ringde nödcentralen. Där tog man saken på allvar och frågade efter signalement.
– Vi körde runt i Nickby, frågade om någon sett Sera, kollade med bussarna som åker mot Helsingfors och Kervo, men ingen visste något, säger pappa Dan Broman.
Ingen hjälper
I Borgå irrade Sera fortfarande omkring, grät och frös.
– Men så började jag fundera att nåt måste jag ju göra för att komma hem. Jag funderade på att gå till polisen, men visste inte hur jag ska hitta dem. Så tänkte jag att jag måste be folk om pengar till bussen.
Hon skulle ha behövt omkring tre euro, men alla hon försökte förklara sin situation åt, vände henne ryggen. Så hon gav upp och skrev Nickby på en lapp i hopp om att någon skulle ge henne skjuts.
– Alla bilar körde förbi, de enda som ens såg åt mitt håll var barn i bilarna som körde förbi. En del förare vinkade och skrattade.
I det här skedet tänkte Sera att det går så att hon får stanna ute hela natten. Hon förstod att föräldrarna kommer att ha panik, och att de inte kan lista ut var hon är.
Föräldrarna som både åkte och gick igenom Nickby med omnejd, fick tag i en chaufför på Pohjolan Liikenne som kollade med sin kollega.
– Men vi frågade chauffören som åkt mot Helsingfors, för tanken att hon åkt mot Borgå slog oss inte. Så där fick vi inte napp.
Varm kiosk
Seras mod steg vartefter mörkret la sig, och vid 19-tiden steg hon in i R-kiosken vid Krämaretorget. Bakom disken står Tiina Rask, den första vuxna som är beredd att hjälpa henne.
– Jag berättade hur det var och att jag borde få tag i mina föräldrar. Tiina var verkligen snäll och hittade pappas telefonnummer. Sen fick jag vänta där inne tills mamma och pappa kom.
Tiina Rask säger att hon genast såg att flickan var rädd och frusen.
– Hon var skärrad, man såg genast att det har hänt något.
Tidigare då mobilerna inte fanns, hände det rätt ofta att barn och unga sökte hjälp i kiosken. Numera händer det inte så ofta, säger Rask.
– Jag tycker att det är självklart att man ska hjälpa barn och unga. Det måste man göra.
Svikande vuxna
Dagen efter funderar familjen på hur det kan vara så att ett barn inte får hjälp av vuxna, att ingen stannar till för att höra hur det är fatt, om någon går på gatan och gråter.
– Jag är så besviken. Jag förstår inte att det kan gå så här. Vi har alltid sagt att våra barn ska be vuxna om hjälp om de råkar illa ut. Och själv har jag svängt bilen och kört tillbaka när jag såg en flicka gå längs med vägen i hård kyla. Hon grät på baksätet, tacksam över att få komma in i värmen. Hon hade försökt lifta, men alla körde förbi, säger Suvi-Tuulia Broman.
Nu har barnen fått rådet att ta en taxi hem ifall något motsvarande skulle hända.
– Dagens mobiler tömmer batterierna i ett nafs, man kan inte lita på att de går att använda då de behövs. Och nummer kommer ingen längre ihåg, så om telefonen är död, vet barnen inte ens vart de ska ringa.
Sera Broman är omskakad, hon funderar på hur människorna är funtade.
– De är hjärtlösa, kanske de bara tänker på sig själva och sina egna barn.
Suvi-Tuulia Broman har varit i kontakt med Pohjolan Liikenne vars chaufför kallt vägrade låta flickan åka hem tillbaka, trots att han visste att hon somnat efter att ha tagit fel buss.
– Bussbolaget säger att det var fel gjort, direkt brottsligt. Bolaget lovade informera chaufförerna om att barn aldrig får lämnas vind för våg. Vi får bara hoppas att det inte händer fler gånger.