Pojken från Askola blev berömd författare
ASKOLA. I Vakkola glömmer man inte bygdens son Vihtori Peltonen, senare känd som Johannes Linnankoski.
Det grant målade huset i Vakkola i Askola ser inte mycket ut för världen. Vägskylten visar att vi har kommit till Johannes Linnankoskis ungdomshem och på staketet som ingärdar tomten finns en liten metallskylt som meddelar att rökning är förbjuden, på både svenska och finska.
Vi tas emot av Risto Vänttinen, kommunens kultur- och ungdomssekreterare och Raija Penttinen, som själv kallar sig bibliotekstant.
– Och expert på Linnankoski, påpekar Vänttinen.
Till museet Linnankoskis ungdomshem hör två bodar, den ena är bastun där Linnankoski föddes, som Vihtori Peltola.
– När Vihtori föddes 1869, som den yngsta av sex barn, bodde familjen ännu på mammans, Maria Peltonens släktgård, den gård som nu kallas Terehtööri, berättar Penttinen. Familjen arrenderade gården i väntan på att Marias bror skulle bli så gammal att han kunde ta över. Det skedde 1887 och då byggde pappa Juho och sönerna det här huset, Niemenpelto, som nu är museum.
Pappa Juho var född Tiittula, men tog sin frus efternamn. Det var inte alls ovanligt under 1800-talet.
Ingen lärarexamen
Det var viktigt att barnen i familjen fick utbildning och Vihtori gick fem år i kommunens enda folkskola, i kyrkbyn. Redan då skrev han berättelser och pjäser. Efter det blev det skogsarbete och stockflottning på heltid i flera år.
1888 började Vihtori på lärarseminarium i Jyväskylä, men avbröt studierna efter bara ett år.
– Det var hård disciplin i seminariets internat och Vihtori hade svårt att anpassa sig till den auktoritära miljön, säger Penttinen. Han ville bestämma över sig själv och drog slutsatsen att han inte kunde fortsätta studierna.
– Det måste ha varit ett svårt beslut, föräldrarna hade fått försaka mycket för att kunna betala för hans studier. Det kunde inte kännas bra att flytta hem igen och veta att man inte kunnat uppfylla förväntningarna.
Vihtori fick jobb på Werner Söderströms förlag i Borgå men kallades till militärtjänst i november 1891.
– På den tiden var det lotten som avgjorde vilka som skulle till armén, berättar Penttinen. Vihtori fick bland annat lära sig fältskärssysslor och det var kanske inte så betungande eftersom han också hann med att skriva berättelser till tidningen Suometar, han blev helt enkelt tidningens korrespondent.
Chefredaktör
När Vihtori blev civil igen erbjöd Werner Söderström honom jobb i Borgå med den tidning, Uusimaa, som Söderström planerade att ge ut.
Vihtori började med att åka runt i bygden för att hitta lämpliga skribenter, annonsörer och prenumeranter och ungefär ett år efter det att han hade fått uppdraget kunde man trycka den första Uusimaa-tidningen, den 8 december 1894. Vihtori Peltonen var Uusimaas chefredaktör fram till 1900.
Peltonen var en ivrig finskhetskämpe och småningom grundande medlem i Suomalaisuuden liitto. Han var med och grundade ett finskt läroverk i Borgå, Porvoon Suomalainen Yhteiskoulu, som nu heter Linnankosken lukio. Han arbetade för en Borgåfilial till Kansallispankki och ett finskt handelsaktiebolag.
Han hade starka åsikter när det gällde torparfrågan, han jobbade för arbetarnas och kvinnornas sak och för fler folkskolor runtom i byarna.
1899 gifte han sig med Ester Drugg, lärare vid Porvoon yhteiskoulu och året därpå sade han upp sig och familjen flyttade från Borgå.
Kringflackande liv
– Det var mycket hemlighetsmakeri kring flytten, säger Penttinen. Familjen Peltonen berättade inte vart de var på väg och inte heller hur de skulle försörja sig i fortsättningen.
Familjen förde under de följande åren ett kringflackande liv, man flyttade från ort till ort och bodde på tio, elva olika platser innan familjen 1909 återvände till Askola och hemmanet Toivola.
– Det var som om Vihtori varit rädd för att avslöja sina författarplaner, säger Penttinen. Under tiden familjen flyttade omkring jobbade både han och hans fru med uppdrag som de fick av Werner Söderström, de översatte och sammanställde folkbildande böcker och fick på det sättet sin försörjning.
Samtidigt skrev Vihtori på pjäser och romaner och kunde 1903 publicera sin första pjäs med motiv från bibeln, Ikuinen taistelu, Den eviga striden, under namnet Johannes Linnankoski.
Det verkliga genombrottet som författare fick han 1905 med Laulu tulipunaisesta kukasta, Sången om den eldröda blomman, och därefter följde flera uppmärksammade verk, som Taistelu Heikkilän talosta, Kampen om Heikkilä gård, 1907 och Pakolaiset, Flyktingarna, 1908. Flyktingarna anses vara Linnankoskis viktigaste och bästa roman.
Linnankoski arbetade för mycket och misskötte sig, det var knappt om pengar och han var bara 43 år när han dog på Diakonissanstalten, dödsorsaken var anemi.
Faderlöshet
Hela familjen tog så småningom namnet Linnankoski.
Ester Linnankoski gifte om sig 1921 med tidningsmannen, författaren och riksdagsmannen Yrjö Koskelainen. Det sägs att en av hennes söner blev så upprörd över giftermålet att han försökte dräpa Koskelainen.
De fyra barnen blev faderlösa i ett tidigt skede av livet, och någon har sagt att faderslösheten i den släkten har gått i arv från generation till generation. Två av Linnankoskis söner begick självmord som vuxna.
Många av historierna i Linnankoskis verk har sina rötter på de orter han kände bäst. Så säger man till exempel att intrigen i Flyktingarna anspelar på motsvarande händelser i Lapinlahti under den tid Linnankoski bodde där.
I Askola har man gjort en kulturpromenad där man kan besöka de platser som på det ena eller det andra sättet figurerar i Linnankoskis produktion.
Den strida forsen som Olavi besegrar i Sången om den eldröda blomman finns i Vakkola.
– Men vattenståndet måste ha varit högre på den tiden, säger Raija Penttinen. Forsen är inte så strid i dag.
Halshuggning
– Det var inte så länge sedan jag hörde att historien om det grymma mordet i boken Kampen om Heikkilä gård också härstammar från Askola.
I boken hittas frun i huset död och snabbt framgår det att någon har hamrat in en spik i huvudet genom hennes hårknut.
I verkligheten var det tvärtom, det var mannen i huset i Askola som dog och hans fru dömdes för mord, någon gång i början av 1800-talet.
– Det var den sista offentliga halshuggningen som förrättades på Borgbacken i Borgå, berättar Penttinen. Som en varning också för Askolaborna ordnade man med allmänna hästskjutsar till Borgå, det var viktigt att så många som möjligt fick vara med och bevittna vad som sker med den som begår ett kallblodigt mord.
Hemgården i Vakkola övertogs av kommunen som i juli 1938 invigde museet Linnankoskis ungdomshem.
– Alla den tidens kulturpersonligheter och andra viktiga personer var på plats vid invigningen, säger Penttinen och visar upp gästboken. Det sägs att det aldrig har setts så många människor på samma gång i Vakkola som den dagen.
I dag är det mest skolklasser som besöker museet, som kunde må bra av en liten renovering.
– Det ligger allt i Museiverkets händer, säger kultursekreterare Vänttinen.
En egen skvär
Under sommarmånaderna har den vuxit fram, Linnankoski-skvären i Stadsparken.
Från att ha varit en undanskymd och igenväxt byst på en stenpelare, har Linnankoski nu tagit ett steg framåt, trots att han står där han alltid har stått. Han har fått en halvcirkel stenläggning framför näsan, en sandbelagd cirkel runt omkring, blomrabatter och bänkar. Ännu saknas de strålkastare som ska lysa upp bysten när det är mörkt ute, men också det ännu halvfärdiga slutresultatet är imponerande.
– 40 000 euro var budgeten och den har vi hållit, säger stadsträdgårdsmästare Mikko Kaunisto. Bakom Linnankoski står också en av de nya belysningsstolpar som så småningom ska fylla hela Stadsparken. Den fungerar med led-lampor och museet har varit med och valt modellen.
En ny minnessten finns också infälld i blomrabatten där man har planterat funkior, bland annat av arten Big Daddy som kan bli upp till en meter höga. Funkiorna får sällskap av syrener.
– Nu finns här gott om plats för Porvoon Mieslaulajat när de uppvaktar Linnankoski med sång den första maj, säger Kaunisto.
Sedan 2011 har elever vid Linnankosken lukio också varje valborgsmässoafton placerat en studentmössa, modell större, på Linnankoskis stenhuvud.
För många Borgåbor har bysten ändå varit rätt så okänd.
– Under arbetets gång har vi flera gånger fått frågan om bysten är ny, säger Kaunisto och skakar på huvudet.
1943 restes bysten av Linnankoski och har sedan dess stått på sin plats i Stadsparken.
Ännu är det inte klart när den nya skvären ska invigas. Linnankoskiseuras ordförande Erkki Toivanen uppger att planeringen har kommit i gång och att exakt datum meddelas senare.