Thure har alltid bott i Tarkis
Efter nästan nittio år i Tarkis är Thure Malmsten den som är absolut bäst lämpad för att berätta om hur livet var förr på orten. Han har flyttat en gång i sitt liv, hela 300 meter.
Huset där Thure Malmsten bor ligger alldeles intill Majberget som reser sig brant uppåt vid hans ingång. Barndomshemmet och verkstaden där först hans far och sedan han själv jobbade ända tills han fyllde 85, ligger på andra sidan vägen.
I verkstaden tillverkades hushållsmanglar som såldes bland annat av Stockmann.
– Far dog 1939. Då var jag tretton år och blev familjeförsörjare.
Då hade han redan hunnit gå både i småskola och i folkskola. Över 8 000 manglar hann det bli innan man uppfann elektriska manglar och de handdrivna gick ur modet. Då började Malmsten med metallverkstad i stället.
Barnen i Tarkis gick i skola i Stensböle, i den byggnad som i dag används av scouterna. Folkskolan var på Prästgårdsbacken. Någon skolskjuts var det inte frågan om, barnen gick.
– Jag kommer inte ihåg någon enda som skulle ha haft cykel. Buss gick det, och ibland fick vi åka med om det fanns plats i bussen. Då stannade chauffören vid vägen och tog oss med.
Där sjukhuset står i dag fanns en gård med kor och det var där som familjen Malmsten oftast hämtade sin mjölk. Mjölkkor fanns också på andra gårdar i byn.
På Stensböle gård bodde släkten Wallenskiöld. Ibland kunde pojkarna tjäna någon slant på att öppna grinden för folk som körde med bil eller häst längs de smala vägarna som slingrade sig över Stensböle åkrarna.
– Doktor Wallenskiöld körde med häst och en släde med långa medar. Han lät oss ibland stå på medarna bakom släden, bara vi inte snorade ner hans päls. Vi var oftast alla lite snoriga.
Förr helt svenskt
Under Thure Malmstens barndom fanns det inte på långt när lika många hus i byn som det gör i dag. Då var språket i Tarkis svenska.
– Det bodde några finska familjer här, men de klarade sig bra på svenska.
Butik har det funnits i Tarkis så länge Thure Malmsten minns. Han räknar till sammanlagt sex butiker, till och med två på en gång.
– Vi hade en liten butik i huset under några år. Den var inte så stor, och inte hade vi något kylskåp. På den tiden var maten saltad och det var ingen som tyckte det var farligt. Vi palvade skinkan till julen och så åt vi av den hela våren. Den hängde där i boden.
Han talar om den stora fattigdom som fanns under lågkonjunkturen på 1930-talet, redan innan kriget bröt ut.
– Jag kommer ihåg unga karlar som gick runt och tiggde mat. De kunde hugga ved för en hel vecka för en brödbit.
Men fattigdom till trots umgicks man mera förr.
– I dag hälsar alla, från sina bilar då de kör förbi. Nog var det lyckliga tider förr, när folk gick in till varandra utan att anmäla på förhand.
Förstört vatten
Vatten tog man i brunnen och då man använt det hällde man ut det i diket. Det gjorde man överallt och med allt skräp på den tiden.
På berget ovanför Malmstens hus verkade en minkfarm på 1970-talet. På den tiden gjorde man sig av med sitt avfall direkt i naturen.
– När man bytte olja hällde man spilloljan i diket. Råttor sprang omkring, och man förstod inte att man inte kan göra så. De kastade ner avfallet från minkfarmen för berget. Där kunde ligga en halv kudda, och järnskrot från deras verkstad och mycket annat.
Om det var minkfarmens avfall eller någon annans som förstörde grundvattnet i byn vet Thure Malmsten inte, men när vattnet fradgade då han tvättade bilen och inte hade haft i något tvättmedel lät han undersöka vattnet i brunnen som familjen drack.
– Granskaren sa att det är rena rama kloakvattnet vi dricker.
Malmsten engagerade sig i vattenfrågan, och det dröjde inte länge förrän byn hade både vatten- och avloppsledning.
– Folk var vana att ta vatten ur brunnen och ville inte ha kranvatten. Men när de började kolla vattnet så ändrad de sig, säger han.
Han är en handlingens man, och det var hans far också. Det var fadern som 1937 byggde den första elledningen i Tarkis.
– Pappa ordnade talko och satte i gång det hela. Vi hade en egen linje med egen transformator.
Han minns att åskan slog ner i transformatorn så gott som varje gång det åskade.
– Vi sålde sedan linjen till Sydfinska kraft för en mark.
Linjen var ganska svag och strömmen ojämn.
– När man satte på strykjärnet så blinkade det i hela byn.
Stor trafik
Den väg som går genom byn är tills vidare den enda som leder till de många byarna söder om Borgå. Det finns planer på en skärgårdsväg bakom Majberget, men när den byggs är oklart.
– Det hinner jag nog inte se, säger Malmsten.
När gång- och cykelväg byggdes på 1980-talet var det en hel del bråk innan man kom överens.
– Det var en hel del mankemang med det. Vi var till och med i rätten. De tog den bästa delen av min tomt, där det fanns äppelträd. Visst fick jag ersättning för marken, enligt gängse värde, men tomten är förstörd.
Å andra sidan inser han att en cykelväg absolut behövs längs den smala vägen.
Thure Malmsten har koll på trafiken som mångdubblats under de senaste åttio åren.
– Under rusningstid kan det köra mellan 500 och 600 bilar i timmen på vägen. När vi var små kom det lika många bilar på ett helt år.
Tarkisvägen asfalterades först på 1980-talet. Thure Malmsten minns att ett nöje när han var barn var att sitta vid verkstadens vägg och kolla in bilar som kom körande längs vägen.
– Det fanns ett tjälskott alldeles intill den, och bilarna fastnade ofta. De var så lätta på den tiden, så det gick att lyfta upp dem och ta loss dem, säger han.
Aktiv förening
I Tarkis finns en aktiv byaförening som bland annat gett ut boken Berättelser från Tarkis. Föreningen engagerade sig också i planeringen av det energieffektiva bostadsområdet Majberget och har bland annat fått till stånd en sänkning av hastighetsbegränsningen på vägen till 40 kilometer i timmen.
Just nu säljs tomter till det nya bostadsområdet på Majberget, och Tarkis växer åt det hållet. När området är utbyggt ska där bo 1 800 nya invånare och då har Tarkis vuxit ihop med Vårberga och så småningom också med Vårdalen, följande planområde.
– Jag har väl inte förstått att flytta härifrån. Men jag har alltid trivts i Tarkis, säger Thure Malmsten.