En av de sista i sitt slag
PERNÅ. När Else-Lill Nyholm var barn bodde det sju familjer på Käldö i Pernå skärgård. I dag är hon egentligen den enda som bor året om på ön.
Isen bär bra när vi åker snöskoter ut från stranden vid Lukusund till nordvästra udden på Käldö. Om några dagar borde isen ha blivit så stark att man kan köra bil ut till ön, berättar Birger Nyholm. Vi är på väg ut för att hälsa på hans mamma Else-Lill Nyholm som i dag är den enda som riktigt på heltid bor året om på ön.
När Else-Lill växte upp på Käldö bodde det sju familjer året om på ön. I dag är det bara i hennes hus ljuset är tänt året om, men hon berättar att det väl finns ett tjugotal fritidshus på ön, och att några personer nog är skrivna på ön, men bor delar av året på annat håll då arbetsplatsen inte finns på ön.
Else-Lill var 21 år gammal när hon på sommaren 1949 flyttade från barndomshemmet på sydöstra delen av Käldö över till den lilla gården på nordvästra udden av ön. Då hade hon gift sig med sin Lasse.
– Det var ingen lång friarfärd.
– Då flyttade gubbens föräldrar till Tirmo, och nog var det väl tal om att vi också skulle flytta dit, men vi blev kvar på ön, säger hon.
Och här, i huset med utsikt mot Pernåviken mot norr och Lukusund mot söder har hon bott sedan dess. Under många år var det fullt upp med jobb med både jordbruk och fiske och två pojkar som skulle fostras upp.
– Vi brukade ha tre mjölkkor och en på växten, berättar hon. Och så hade vi häst också.
Med barnvagnen till åkerkanten
Ängarna och åkrarna låg några hundra meter från hemmet på udden, så när barnen var små var det fullt upp med att hinna med jordbruket och fisket och samtidigt se till pojkarna.
– Jag fick nog ha med mig barnvagnen genom skogen till åkrarna de första åren. Sedan när de hade blivit så stora att jag kunde lämna dem ensamma någon timme så blev det lättare.
Lantbruket gav foder åt djuren och potatis och grönsaker åt familjen. Litet vete odlade man också, men mest för att kunna mala mjöl för eget behov.
– På somrarna slog vi också vassen i vikarna här för att ha som vinterfoder åt djuren.
Vassen skulle slås innan vipporna kom fram. Då var den tillräckligt saftig för att bli hyfsat vinterfoder.
Fisket var basen
Annars var det fiske som gällde. Hennes man Lasse trålade tillsammans med ett par andra karlar, och en del av strömmingen lades sedan in i tunnor som kryddfisk som såldes via Lovisa fiskandelslag. Senare såldes strömmingen som minkmat.
Fjällfiske var ändå alltid en viktig del av inkomsten. Det kom fiskuppköpare ända från Lahtis för att köpa upp färsk fisk. Allt gick åt. I dag räknas braxen som skräpfisk, men då köpte Lahtisborna upp både braxen och mört.
– Då var jag nog stark, men ryggen fick sig väl av slitet.
Inkomsterna var kanske inte så stora, men man fick ihop vad man behövde. På ett skärgårdshemman skall man vara något av mångsysslare.
– Nog går det bra bara man har sjapuska, sa ryssbisin, säger Else-Lill och ögonen glittrar av humor.
Hon är i gott skick, sina år till trots, och ännu klarar hon av att få handflatorna i golv. Ja, hjärtat är väl inte i ungflicksklass längre, och för några år sedan fick hon ett nytt knä, men hon klarar sig.
– Hemsjukvården i Lovisa är riktigt bra. De kommer hit och tar sina prover ibland.
Det är bra, säger hon, och sonen Birger lägger till att det blir mer eller mindre en heldagsresa om Else-Lill skall till hälsocentralen på undersökning.
Elstolpar på 70-talet
Först i slutet på 1960-talet fick man elektricitet i hemmet på Käldö. Birger Nyholm berättar att han gick i yrkesskola i Lovisa 1967 och 68 och han minns att de en dag bar hem en tv-apparat. Då hade de skaffat en dieselgenerator som sedan tuggade på och gav elektricitet tills högspänningsstolparna först år 1977 restes. Käldö var en av de sista öarna fick fast elförbindelse.
– Det var nog en ljusfest den dagen vi fick fast el in i huset.
Nu gör elektriciteten tillvaron betydligt mycket enklare i huset på udden. Luftvärmepumpen ger en behaglig värme och gaskylskåpet kunde bytas ut mot ett modernare.
Men vedspisen finns kvar i köket liksom en kakelugn i sovrummet.
Snöskotern är viktig
När Bbl är på besök skall Else-Lill ta årets första runda med snöskotern, för man måste ju se till att man kan hantera den. När snöskotern kom till skärgården blev tillvaron vintertid bra mycket lättare. Innan dess måste man skuffa stolpakälken över isen på vintern och nog har hon några gånger tagit sig till fastlandet på bågnande isar.
Men i ärlighetens namn gör väl Else-Lill inte så mycket längre. Vinterdagarna går åt till att mata vinterfåglar och umgås med hunden Tessa och katten Misse. Och Birger, som numera är sjukpensionerad, kommer flera gånger i veckan ut och tittar till henne och stället.
Nu på vintern skulle det kanske inte vara så tråkigt att sitta någon annan stans och prata med andra gamlingar, säger hon. Sommartid är det då mera liv när Käldö fylls av sommargäster.