Varje ko har sina särdrag

När Johanna Ullberg stiger in genom ladugårdsdörren i Kallbäck tidigt på morgonen tar det henne inte lång tid att snappa upp på vilket humör korna i besättningen är. En morgon för inte så länge sedan blev hon, om inte utslängd så i varje fall uttittad. Korna hade ingen förståelse för att det plötsligt vankades väckning nästan en timme tidigare än normalt.

Småningom har de vant sig vid vad skolmorgnar innebär. Johanna Ullberg vill hinna med lagårdsarbetet innan döttrarna ska i väg till skolan. Därav den tidiga väckningen. Att komma för sent är inte heller bra. Om Ullberg av någon anledning kommer först vid elvatiden för att släppa ut dem i hagen, är det många ögonpar som blickar anklagande på henne.

När det väl är dags att gå ut gör sig flocken ingen större brådska. Betet är inte längre det bästa, men frisk luft och motion gör korna gott.

– Vid fyratiden vill de komma in, nu när det inte längre är så varmt. Och om det regnar ställer de sig genast vid porten.

Eftersom betet är magert får korna äta sitt morgonmål i lugn och ro. Pops tar det allra lugnast. Kon har tagit tillfället i akt och lagt sig och betraktar oss lite sömnigt.

– Hon är en latmask och en riktig personlighet, säger Johanna Ullberg.

Pops är fem år och avkomma till en ko som trivdes för sig själv. Lika asocial är inte Pops, men det sävliga sättet kan kanske bero på fysionomin. Ullberg tror att Pops helt enkelt har en svagare benbyggnad trots att den äter med god aptit och mjölkar bra. Den kanske behöver en paus lite oftare.

– Men sedan när de går ut kan det hända att de andra lägger sig, och den där, den bara äter.

Kor kan tjura

I den Ullbergska ladugården står tolv kor. När korna är så pass få, framträder deras personlighetsdrag på ett annat sätt än i en större flock. Mittemot Pops står Pepperona, som gärna vill tro att det är hon som bestämmer.

– Den har lite anlag, mamman var också boss.

Pepperona är döttrarnas favorit och Johanna Ullberg säger att det syns tydligt på kon hur den tinar upp när flickorna kommer in i ladugården och pysslar om den.

– Hon kan nästan sura om de bara kommer in av och an.

I slutet av betessäsongen följer Johanna Ullberg noga med vilka kor som kommer bra överens. På det sättet kan man placera dem intill varandra i ladugården för att slippa onödigt gnabb, som till exempel strid om vattenkoppen.

Störst bestämmer

Nelly behöver inte slåss för sin plats i flocken. Hon är störst och det brukar räcka att hon lutar hornen mot uppstickaren för att visa vem som är vem. I våras födde hon tvillingkalvar och blev sjuk efteråt. Det tog lång tid innan Nelly repade sig, och när hon kunde gå ut igen fick hon stå i en egen liten hage.

– En dag tittade hon så längtansfullt på de andra korna och då lät jag henne välja mellan den lilla hagen och betet.

Nelly valde betet och snart var Pepperona där för en kraftmätning. Också den kom av sig, och för tillfället verkar det som om Nelly är flockens ledare.

Nelly har en svaghet för torkat bröd, en svaghet som egentligen upptäcktes av en slump. När Johanna Ullberg tar fram en papperspåse reagerar kon omedelbart och släpper henne inte med blicken.

– Du måste tugga, säger Johanna flera gånger till Nelly som ivrigt sträcker sig efter mera.

De andra korna delar inte hennes faiblesse utan tuggar lugnt vidare på höet.