En varmansbil med stil

Den chokladbruna Toyota Corollan startar snällt och knackar i gång. Helt jämnt går inte motorn, men så har den inte heller gått så värst många kilometer under se senaste årtiondena.
– Den startar i allmänhet alltid, men inte i går då jag provade. Det hade blivit kondensvatten i tanken. Jag blev tvungen att tömma tanken och fylla den igen för att bilen skulle få bensin, säger ägaren Rune Packalén.
Rune Packalén saktar in vid korsningen och sätter på blinken som ljudligt knäpper för varje blink. När han accelererar och svänger ut på vägen kränger bilen till. Bilen är synnerligen välhållen, och helt i ursprungligt skick både ut- och invändigt.
– Den har de ursprungliga diagonaldäcken, och de har inte så bra vägkänsla. Däcken är inte riktigt runda heller, därför vibrerar bilen, säger han.
Kontrasten till dagens bilar är påfallande. Redan en liten hastighetsökning känns i hela bilen.
– Man får ta i och verkligen köra en sådan här bil. Men det hör till att den ska rycka och knycka lite.
Morbrors bil
Det var Rune Packaléns morbror Artur Savén som köpte Corollan som ny. Artur Savén föddes 1904.
– Han var egentligen trädgårdsmästare men gick armén i Villmanstrand och utbildades till hästkarl där. Han gifte sig med Gerda 1930 och jobbade sedan som smed i Paipis där de bodde. Han skötte i stort sett alla hästar i Sibbo.
Artur Savén hade en traktor, en Ferguson Grålle, som han åkte omkring med.
– Han var inte alls tekniskt lagd, men av någon orsak kom han sedan på att han skulle ha både bil och körkort.
Det var 1974. Först köpte Savén bilen på Porvoon Autotarvike, sedan anmälde han sig till bilskolan.
– Han gick där ganska länge, har jag hört. Körkortet fick han på tredje försöket, då var han 71 år, säger Packalén.
Varför Artur Savén, som hans systerson beskriver som en stor och reslig karl, köpte en så pass liten bil vet ingen.
– Han klagade ibland på att han fick foten på två pedaler av misstag. En gång körde han i diket, antagligen på grund av just det.
Dolda lock
En annan gång vände paret hem tillbaka mitt under en butiksresa eftersom bilen gick ojämnt. Det visade sig att det var vägen som var så dålig att hela bilen hoppade.
– När Artur och Gerda första gången skulle tanka bilen fick de leta en god stund efter tanklocket. Det är dolt under en förkromad detalj på vänster sida. Det ska man veta för att hitta det.
Artur Savén hann endast köra fyra år med sin bil, han dog 1979. Det var många som var intresserade av att köpa Corollan, men hustru Gerda ville inte sälja.
– Bilen besiktigades alla år och hade hela tiden full försäkring. Gerda ville ibland åka till Nickby för att handla och en gång om året till Borgå. Annars stod den i hennes garage.
Bilen är körd 18 000 kilometer. I bakrutan sitter en dekal med förkortningen för Suomi-Finland, SF, och i handskfacket ligger en broschyr för nya förare.
– Den här bilen har nog aldrig varit längre bort än till Borgå fast den har landsbeteckning, konstaterar Packalén.
Museiregistrerad
Den gamla Corollan är nästan som ny. Lacken har blivit lite matt med åren, men plåten är i perfekt skick. Så är den också rostbehandlad och underredsbehandlad – för 39 år sedan.
På 1970-talet var Toyota Corolla en av de vanligaste bilarna på våra vägar. I dag är det svårt att hitta reservdelar till bilen.
– Jag ringde en verkstad för att hitta nytt avgasrör. Jag gav bilens registernummer och svaret kom snabbt, det fanns inga delar till en så gammal bil.
Alla känner ändå inte samma nostalgiska glädje över en gammal Toyota Corolla.
– Jag skulle en gång imponera på våra flickor och ta med dem ut på en åktur i en riktigt fin bil, med de skämdes och ville hem.
Bilen har tillbringat de senaste tio åren i Packaléns garage efter att han köpte den då Gerda Savén dog, men nu blir det flytt till Esbo och bilmuseet där. Dit förs den med bärgningsbil, trots att den är helt körduglig.
– Man ska inte överbelasta en gamling, säger Rune Packalén.